2011-07-14

INTERVJU: Josefin Johansson!

Josefin ”Josefinito” Johansson är överallt, hela tiden. Jag lärde känna henne när vi båda jobbade med Pang Prego i P3, och sen dess har Josefin hunnit göra, bland annat: Josefinito Show (ett poddprogram), SOS Ambulans (SVT Humor), Grillad (ett TV-program där man är taskig), Hyllad (en scenshow där man är snäll), Robins (SVT), Gabba gabba (barnprogram) + stand up-karriär. Det är också tack vare Josefin som svenska folket lärt sig den (opåkallade) comeback-repliken ”DIN RÖV kan vara ett [valfritt substantiv]!”.

Hej J-girl! En stor del av ditt konstnärliga arbete handlar om dig själv. Är du din egen musa?

Hej Nancy Drew! Ahmen jag tänker mycket ”gräv där du står” liksom. Om jag ska komma på nån idé måste jag ju utgå från det jag känner till. Om saker ofta handlar om mig så tror jag det är för att mycket med mig intresserar mig. Mitt hår, mina pynt och stora pennor. Allt det gillar ju jag att titta på och pyssla med. Jag tror fler skulle vilja indulge så mycket i sig själva men inte kan eller vågar. Mitt bekräftelsebehov är min musa, det driver och inspirerar mig.

När vi jobbade ihop med Pang Prego upplevde jag det alltid som att det var så enkelt för dig att skriva humor, och att du sällan hade prestationsångest. Var det så?

Första tre månaderna på Pang Prego, när jag var helt ny på radio, att skriva comedy och att hämta kaffe ur maskin, så kunde jag ligga vaken varje natt och maniskt tänka: shit shit shit, jag kommer aldrig komma på nåt, varför tog jag det här jobbet, jag är dum i huvvet, kom på nåt nu, NU. SHIIIIT. Men på nåt magiskt vis gick det över. Tills jag fick nåt nytt jobb. Samma sak igen. Nu till exempel, liksom varför ska jag träffa The Strokes? Jag är ju så himla inte en musikjournalist. Men så får jag skräna ihop en intervju med dom med. Allt går. Jag har det mindre nu, men fortfarande ibland. Viktigast är att ha en trygg miljö med roliga kollegor, då kan man komma på och skriva allt. Det är svårare om man sitter panikad själv i ett tyst rum och ska skriva två A4or nyhetsskämt på en timme.

En av dina arbetsmetoder var att liksom ljuda dig fram till comedy. Du kunde sitta såhär: ”schh... pss... tr... tro... trollmors slida”. Vad har du för andra tillvägagångssätt när du skapar humor?

Haha, bra ljudat av mig! Äh, jag brukar utgå från min närhet. Allt jag känner till bra, för det är lättare att ha självförtroende i sitt framförande om man är säker i ämnet och lite en grej med humor är ju bara att va övertygande om att det man säger är roligt.

Jag lärde mig förra sommarn på Morgonpasset att det går att dra fram nåt vitsigt ur allt, så ibland bestämmer jag mig bara för ett ämne och tänker på vad som irriterar mig med det och förutsätter att fler gör det. Till exempel: Loppisar i folks garage på landet. Jag hatar den krumme gubben med magväska som alltid står och skelar på en när man kollar på dom sketna grejer han säljer. Folk känner igen sig. Skrattar. Succé.





Jag vet att du är rätt intresserad av feministiska frågor, men du låter det inte särskilt ofta lysa igenom i ditt arbete. Varför gör du hellre en hejaramsa om, typ, ansjovis än en kuplett som kritiserar patriarkatet?

Ahmen så här, jag hade jättegärna varit mer debatterande och politisk, men jag är inte särskilt bra på det. Jag lägger istället min feministiska gärning i mitt sätt att va. Att slå mig in på det som så länge varit männens manege, humorn. Jag ståuppar, skriver, regisserar och bestämmer saker inom humor i radio, tv och på scen som kvinna, nåt som är svinovanligt i Sverige. (Och alltid.) Sen jobbar jag ju på ett mindre plan med att bara själv vara utanför normen, med att säga saker för högt, rapa, svära (okej, är jag en pirat?), snuska och gå över gränser. När jag skriver humor så tänker jag alltid över val av ord, ämne, story, kön på medverkande, så det inte ska fortsätta gjuta mallarna vi vill bli av med. Och i och med det så påverkar jag ju också mina manliga kollegor att inte bara skriva sexistiskt på slentrian. (”På slentrian”? Det heter inte så.) Jag tänker att det är lite mer undercover aktivism. Jag är stealth-feminist.

Idag känns det som att din image är i princip färdigslipad, men jag antar att det inte alltid varit så. Vem var du i högstadiet?

Ojoj, jag var en tjej med dålig hållning som gick omkring med mormors alla klänningar på och trodde jag var mobbad. Jag var inte det. Eller, va fan, alla är ju mobbade på högstadiet. Det är en deppig, deppig tid. Men också peppig! Ah, pubertetens dilemma. Under högstadiet fick jag reda på att teater fanns, och så har det pågått sen dess.

Du har (dessutom) varit kristen. När var det, hur kristen var du och vad fick dig att sluta tro?

I Småland är man lite kristen av rutin. Och när jag växte upp så hände allt i kyrkan. Förutom att man firar alla högtider där så, i små samhällen, är det oftast bara kyrkan som ordnar fritidsaktiviteter till barn, donar med utflykter för pensionärer, fixar sällskap till ensamma folk osv (obs, jag var inte en av dom ensamma, obs). Så det var där jag gick i söndagsskola, lekte i Miniorerna och Juniorerna, sjöng i Stjärnkören, konfirmerade mig, blev vice ordförande i Kyrkans ungdom och jobbade i församlingen i projektet Ung Pilgrim. Så var det för mig. Och jag trodde på Gud och hela kittet. Men allt eftersom jag lärde och såg nya saker var det svårare att köpa storyn. Jag funderade skitmycket under nåt års tid och det kulminerade sommarn 1998 när vi i Ung Pilgrim åkte 70 pers på bussresa genom Europa för att under en vecka jobba på en franskt kloster. Under andakterna där är det långa tysta partier med plats för kontemplation. I dom stunderna resonerade jag mig fram till att det inte kan finnas nån Gud och att jag inte längre kunde kalla mig kristen. Men konflikträdd som jag är så tänker jag ibland att om Gud finns och kommer ställa mig till svars när jag dör så vill jag va safe, och ber en bön en gång i halvåret.

En sak jag upplevt med dig är att du kan vara lite svår att komma inpå livet. Du är alltid rolig att prata med, men kan också dra dig för att bli personlig. Känner du att du använder humor som en sköld för att inte behöva vara allvarlig? Varför i så fall? Och har du någon gång producerat något som varit sorgligt/utlämnande/icke-roligt?

Ja, jag har ju spelat svinmycket teater och där har jag vart nedtryckt dotter hos Strindberg, utstött patient i proggpjäsen Chocken (Kent Andersson) och Maria i julspelet 1992, Långaryds kyrka. Och så skrev jag mycket deppiga låtar under gymnasiet som jag spelade i prettobandet Non Serviam. Men ja, jag tycker det är lättare med comedy och lite läskigt att va självutlämnande. Jag vill så himla inte göra bort mig och är livrädd för att va jobbig. (Ja, I know, sjukt motsägelsefullt eftersom jag gör bort mig på scen hundra gånger om dan och är svinjobbig i radio.) Men jag har några få dyrbara vänner som jag säger allt till. Ofta för mycket.

Nu gissar jag att du vill ha en fråga om ditt hår. Så jag frågar om ditt hår. Hur får du det så stort och rött? Och hur mycket är du som Samson, d.v.s: hur mycket av din styrka ligger i ditt hår?

År av misshandel. Färgning, plattång, spray, tupering, och nu också Dust it byggde denna vackra frisyr. Jag hoppas ingen styrka. Men när jag lite smått funderar på att blondera mig får jag panik, kommer jag bli tråkig? Så vi får se helt enkelt.

När jag och Liv hade gemensam releasefest sjöng du en Whitney Huston-låt så vackert att jag blev tårögd. Varför jobbar du inte professionellt med musik, eller snarare såhär: vad står mellan dig och en seger i Melodifestivalen?

Christer Björkman. Jag vill inget hellre, på riktigt, just nu än att få sjunga på scen. Jag ska ordna det.


Sammanfatta ditt liv, från födsel till nu, i en schlagertitel.

Existerande? Så fall: La det swinge, la det rock’n’roll.

Slutligen: Jag har tagit mig friheten att slänga upp lite YouTube-klipp med dig i samband med den här intervjun, men om du själv fick bestämma – vilket klipp skulle du välja?

Jag skulle välja ett av dom första av mig som nånsin las ut. Dels för att det var typ då jag fattade att det gick att jobba med humor, dels för att det är väldigt typiskt för mig och dels för att det är roligt. Pattetutan alltså:


Åh, jag hoppades på tutan! Tack, Josefin!

10 kommentarer:

David sa...

Trevlig intervju och skitsnygg Josefinbild!

Nanna sa...

Tack för båda påståendena!

Amelie sa...

Förtjusande intervjuare och förtjusande objekt!

Ruslana Novikova sa...

It's very beautiful!
http://ruslana-novikova.blogspot.com
http://beypervimalex.blogspot.com

fridaH sa...

Håller med Ruslana, it's very beautiful!

lol (ja jag skrev lol)

Nanna sa...

Tack kära ni!

Jakob sa...

Om det var upp till mig (vilket det naturligtvis aldrig är) så hade du fått göra alla intervjuer i hela världen!

Nanna sa...

Jakob:

Vad snällt sagt! Tror dock att jag skulle ha svårigheter med att intervjua nån jag inte gillar.

simonb sa...

Tack för en riktigt bra intervju!
Fick sjukt hög igenkänningsfaktor på biten om kristendom, då det är nästan exakt på samma sätt för min del just nu.

Anonym sa...

Vilket förtjusande bild på Josefin! Jag får en liten, liten droppe snuskvatten i byxan när jag ser den. Och berätta för Jossan att hon är Sveriges roligaste människa.