2011-07-31

Ansiktet

Gruppen Ansiktet har släppt en ironisk r'n'b-låt, X, som spelas flitigt i t.ex. radio.

Här kan du lyssna på den. Palla'nte bädda in.

Själv tycker jag inte att den är särskilt spännande, men jag antar att det finns människor därute som gillar den. Samt: människor som vill kunna sjunga med i låten UTAN att nödvändigtvis vilja reproducera dess ganska trötta teman, det vill säga Svartsjuka och Uppläxning Av Slampa (= tjej som legat med fler än en).

Den senare gruppen har jag ett tips till. Ni kan enkelt komma runt problemet genom att byta ut två nyckelord i refrängen. Istället för att sjunga såhär...

Vad var det som du sa till mig när vi hade sex?
Det verkar som du skämdes, men jag glömde det direkt.
Du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Micke, men vänta nu ett tag!
Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex?
Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Baby, jag undrar: Är inte det ditt ex?

... kan ni överrösta med en helt annan version. T.ex. denna:

Vad var det som du sa till mig när vi hade sex?
Det verkar som du skämdes, men jag glömde det direkt.
Du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Brago, men vänta nu ett tag!
Är inte det ett kex? Är inte det ett kex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det ett kex?

Det funkar fortfarande hyfsat bra med dramaturgin. (Eller rättare sagt: det är precis lika långsökt att en tjej skulle ropa "Brago" som att hon skulle räkna upp alla sina ex namn varje gång hon ligger med nån i gruppen Ansiktet.) Men tycker man att kex är ett lite för uppenbart/lamt rimord kan man byta ut det mot andra. Typ:

... du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var lustspel, men vänta nu ett tag!
Är inte det det ett spex? Är inte det ett spex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det ett spex?

Eller:

... du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Sarah, men vänta nu ett tag!
Är inte det det en Lex? Är inte det en Lex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det en Lex?

För ord med två stavelser, som "annex", får man helt enkelt stryka "en"/"ett".

Jag tror att det var flygel, men vänta nu ett tag! Är inte det annex?

Och i vissa fall även "att" i första ledet.

Jag tror det var förteckning, men vänta nu ett tag! Är inte det index?

Ja, ni hör ju att möjligheterna är oändliga. Hej hej!


-------------------------------------------------------

PS: Den cyniskt lagde kan även använda låten X som underlag till sommarens taskigaste lek. Den går ut på att peka på random ful människa på stan och (sjung-)fråga en kompis "Är inte det ditt ex?".

PS2: Vill du ha prov på fler låtar där olika konstellationer av män uttrycker sitt missnöje över dumma små kvinnor rekommenderas Liv Strömquists krönika om att mästra en tjej musikaliskt.

PS3: Inget tema nästa vecka heller. Hoppas ni står ut med mig ändå.

2011-07-30

Ägg

Råkade tappa ett ägg idag. Ett annat ägg blev såklart förfärat.

Det var allt jag hade att rapportera.

2011-07-29

De heterosexuellas parad

Nästa vecka går Stockholm Pride av stapeln. Här är en serie om en annan sorts folkfest.

PS. Den här serien och många, många fler kan även läsas i min bok Mig blir du snart kär i.

2011-07-28

Arbetsplats

Jag tycker själv att det är asroligt att titta på fotografier föreställande olika serietecknares/bildkonstnärers skrivbord (och inspirerades förra veckan av hur fin Sara H:s arbetsplats är). Dessutom är jag barnsligt förtjust i alla former av kontorsmaterial, och den stökighet som uppstår när man t.ex. klipper och klistrar.

Så, därför ska jag slänga upp lite bilder på min egen arbetsplats. Tycker du att sånt är svintråkigt/analt/småborgerligt är det bara att blunda. Here goes:

Vid det här skrivbordet sitter jag (oftast) och jobbar. Det är nån sorts ljusbord egentligen, men jag har aldrig använt det till det. Behöver en bild ljusbordas använder jag vanligtvis fönstret, eller datorskärmen.

Såhär ser skrivbordet ut på närmare håll.


Och såhär på ännu närmare.

På väggen sitter nån sorts kroksystem med porslinsburkar. Det tog typ en timme från det att jag hade köpt burkarna till att jag ritade på dem.

Jag vet inte varför jag tvångsmässigt måste rita ansikten på saker. Det är likadant med bokhyllan.

(Där var jag dock förutseende nog att inte rita direkt på trät, utan på papper.)

Och väggklockan gick samma öde till mötes. Jag ritade på den utan att ens ha kontrollerat att den fungerade. Det gjorde den inte. Så nu har jag en klocka som bara går rätt två klockslag om dagen, men som jag inte kan lämna tillbaka.

Förutom att rita gillar jag att fästa klistermärken på alla möjliga grejer. Datorn dekorerades med bulliga fågelstickers jag beställt från Japan. Den lelle blå fågeln med lång näbb (i vänster hörn) är min favorit. Nån som vet vilken art det är?

Jäjä, det här var allt för nu. Ikväll eller imorgon återkommer jag (förhoppningsvis) med ett lite mer ambitiöst inlägg. Puss på er så länge!

2011-07-26

Nästa intervjuvecka...


Nu står det klart att det blir en till intervjuvecka! De som ska intervjuas är inga mindre än:

Lisa Magnusson (skribent)
Kalle Lind (författare)
Hanna Peterson
(serietecknare)
Kringlan Svensson (komiker)
Nour El-Refai (komiker+skådespelare)

Och det jag undrar nu är såklart: har ni några bra frågor till dem?

2011-07-24

...

Har inte bloggat i helgen eftersom jag varit bortrest + att det inte funnits inspiration att skriva när nyheterna varit så fruktansvärda. Mina tankar går till alla som förlorade någon närstående. Det finns verkligen inte ord för det här.

Ang. bloggen kommer det temalösa experimentet att fortsätta en vecka till.

2011-07-22

Lågtryck

Jag älskar dåligt väder på sommaren, för då behöver man inte motivera för diverse livsnjutare varför man helst av allt stannar inomhus.

Puss och hej!

2011-07-21

Dagens faktaskörd

Igår skrev jag om nåt störigt.


Idag tänkte jag skriva om nåt bra, eller nåt som åtminstone överraskat mig.

När jag hört ordet kväkare har jag alltid tänkt på typ mormoner eller Jehovas vittnen eller liknande. Men idag kollade jag upp vad kväkarna faktiskt är och blev, tja, överraskad. För de verkar inte alls vara några crazy bananas med döda ögon som springer runt med en Bibel i den ena handen och en Ja till livet-pamflett i den andra.

Det här är vad jag lärt mig om kväkarna, a.k.a. Vännernas samfund, idag (observera att min källa är The Internetz och att allt inte behöver stämma):

- Sedan 1600-talet (nästan medeltiden alltså) har kvinnor och män haft samma status inom Vännernas samfund
- Kväkarna är hängivna pacifister och ägnar sig idag åt att bl.a. gömma flyktingar
- De var motståndare till slaveriet när det begav sig
- Samfundet är icke-hierarkiskt (det finns inga präster eftersom man anser att varje människa har en bit av Gud i sig)
- Hetero- och homosexuella relationer är likställda inom VS

Jaja, jag vet att detta borde vara minimikrav, men är det inte rätt ball ändå? Det är gött att ens fördomar kommer på skam emellanåt.



Men, precis som med alla andra samfund finns det säkert en massa skit med Vännernas samfund också. (Till exempel uppfostrades Richard Nixon av kväkare.) Fast det bortser jag från just nu.

2011-07-20

Vilken gudinna är du?

För ett tag sedan fick jag tips om att ett företag som säljer rakhyvlar har en hemsida där man kan testa vilken sorts gudinna man är. Och vad vore jag för halvmesyr till kvinna om jag inte deltog i testet? Låt se...



Första frågan är hur min rengöringsrutin ser ut. Här kan jag välja mellan de helt naturliga alternativen "Levande ljus och ett lugnande bubbelbad", "En lång, varm och lyxig dusch" och "Fem minuter i duschen är allt jag behöver". Jag klickar på alternativ 3.

Nu vill rakhyvelsföretaget veta vad som är viktigt för mig när jag väljer skönhetsprodukter. Vill jag att de ska vara hudvårdande och skonsamma, ge dramatiska resultat eller göra jobbet så snabbt som möjligt? Hm. Alternativ 3 igen. Men det är nu testet börjar bli svårt...

... för på frågan "Hur ofta brukar du raka dig?" rör sig alla alternativ inom ett pretty snävt tidsspann. Jag får bara välja mellan 1) "Varje dag" (med det något opåkallade tillägget "Jag avskyr stubb!"), 2) "Varannan dag" och 3) "Ungefär två gånger i veckan räcker för mig". Räcker? Jag ska säga vad som inte räcker. Tre svarsalternativ, där det mest c-r-a-z-y är att att man inte rakar benen oftare än två gånger i veckan.

Men jaja. Som den lydiga konsument jag är vill jag såklart inte ljuga i mitt svar (tänk om det - ve och fasa - skulle rubba deras dyrbara marknadsföringsunderlag!), så jag ser mig om på hemsidan efter en knapp som hoppar över frågan. Det finns ingen. Jag trycker motvilligt på alternativ 3.

Sista frågan är vad jag tycker är den perfekta rakningen. Vill jag ha en så nära rakning som möjligt, en enkel och bekväm rakning eller en känselupplevelse? Känselupplevelse? Som i vadå, orgasm? Jag tittar på den bild som illustrerar svarsalternativet för att få ledtrådar. Men det är svårt att säga vad kvinnan i badet känner. Kanske känner hon sig lite stressad över att ha släpat ut badkaret i trädgården. Kommer hon orka bära in det igen? (Och alla de där blombladen, kommer hon palla städa bort dem direkt, eller bara tappa ur vattnet och låta dem ligga där i flera veckor och bli som en grötig, rosa hinna över emaljen?) Omöjligt att avgöra.

Jag försöker tänka vilka känslor jag själv upplevt under rakning. Det enda jag kan komma på är smärta, och eventuellt yrsel efter att ha stått flera minuter i nån onaturlig, akrobatisk position. Är det känslor jag vill uppleva igen? Jag klickar på alternativ 2, eftersom det innehåller ordet "bekväm".

Och nu har stunden kommit då jag äntligen ska få reda på vilken gudinna jag är. Är jag månne Minerva, vishetens gudinna? Eller osämjans, Discordia? Eller rentav Proserpina, gudinna av underjorden?


Nej. Jag är gudinnan av spontanitet.

Gudinnan av spontanitet, vilken är det nu igen? Jag konsulterar Wiki men får inget vettigt svar. Vad jag däremot får svar på av testet är vilken rakhyvel som är "den rätte" för mig. Den heter Tropical. Tack!

Nu när jag lärt mig att mitt motto är "Redo för allt!", och att "den perfekte partnern" är en plastbit med en sorts kniv i, kan jag slappna av och avnjuta rakhyvelsföretagets vackra hemsida utan press. Jag hittar snabbt till avdelningen Tips och vanliga frågor.

Fråga: Ska jag raka mig annorlunda på sommaren?
Svar jag förväntar mig läsa: Gör precis vad du känner för. Det finns inga regler.
Faktiskt svar: Slät hud på sommaren är ett måste!


Fråga: Hur säger jag "ja" till vackra ben?
Svar jag förväntar mig läsa: Vadå säga ja? Aha, det är som i en På spåret-ledtråd? Så nåt med giftermål kanske? Eller?
Faktiskt svar: Allt måste vara perfekt på din stora dag. Titta igenom "Hitta rätt rakhyvel" för att hitta just den rakhyvel du kan bli kär i - och låt honom honom falla för dig igen. Och igen.


Fråga: Måste jag lägga extra tid för att raka mig på gymmet?
Svar jag förväntar mig läsa: Det där var det dummaste jag h... SJÄLVKLART ska du inte det!
Faktiskt svar: Självklart ska du det! Du lägger ju ner otaliga timmar på att träna mage och lår, varför inte förfina dina bästa tillgångar och ge dem en nära och sexig rakning?

Jaja. Hur trevligt jag än haft inne hos rakhyvelsföretaget - och hur mycket jag än lärt mig - känner jag att det nog börjar bli dags för mig att lämna dem. Men innan jag går vill jag såklart tacka för mig och önska dem all lycka med sin fortsatta verksamhet.


2011-07-19

Reklam!

Nu under sommaren har jag tecknat serier till en väggkalender för Galago. Den kommer heta Världens sötaste kalender och handla om allt som är typiskt gulligt, som pandor, färgen rosa och Justin Bieber. Här är t.ex. en ruta ur min serie om cupcakes:

Kalendern kommer ut till bokmässan, och om man vill kan man bevaka den redan nu, typ här.

Men nu ska jag sluta göra reklam och istället samla ihop mina bästa tuschpennor, köpa lite godis och gå hem till Sara H. Vi ska teckna en tjusig serie om antifeminister till nästa Bang.

Puss och kram!

Istället för substans: NÄBBDJURSBEBISAR!!!

http://swenglishrantings.com/swenglishrantings/Bilder/News/platypusTwins.jpg

http://www.boredathenians.com/uploaded_images/babyplat-764199.jpg
http://fatfinch.files.wordpress.com/2008/05/puggle.gif


<3 <3 <3

2011-07-18

En serie-sketch

Här kommer en serie jag tecknade till Rikets sal-boken (a.k.a. den minst uppmärksammade och sålda humorboken i historien (bortsett från den här)). Eftersom de flesta av er aldrig kommer läsa serien i pappersform kan jag lika gärna slänga upp hela härligheten här.




(Ni klickar såklart på sidorna för att se dem större.)

2011-07-17

"Helt vanlig blogg"-vecka

Som ett experiment ska jag inte ha nåt tema nästa vecka, utan behandla Fem bilder som en helt vanlig blogg, där helt vanliga saker kan hända. Jag kanske uppdaterar två gånger på tisdag, en gång på onsdag och en gång på fredag, och alla inlägg kan kan handla om helt olika saker. En random, infallsstyrd bloggvecka, helt enkelt.

(Kanske är det ett led i att på sikt avveckla Fem bilder som temablogg. Det här med att alla bildidéer måste komma i grupper om fem kan vara begränsande och uttröttande, och ibland känner jag mer för att skriva nåt långt och omständligt än att rita. Men, som sagt, det här är bara ett test och än så länge är inget bestämt.)

Puss på er, tosshövven!

Och PS: Jag är glad att så många verkade gilla den här veckans intervjuer. Lättpåverkad av smicker som jag är - och för att hela projektet var så jävla roligt - funderar jag på att ha fler intervjuveckor. Och jag undrar: vilka skulle ni vilja se intervjuer med? Ett grundkrav är att personerna i fråga finns i mitt kontaktnät, t.ex. att jag jobbat med dem eller i alla fall känner nån som känner dem. Vilket såklart kan vara svårt för er att veta. Men namedroppa på av glatta livet, så kan jag sålla bland alternativen.

2011-07-15

INTERVJU: Sara Hansson!

Sara Hansson har länge varit min parhäst. Vi har inte bara suttit bredvid varandra under två år på serieskolan och gett ut en massa fanzin ihop – vi jobbar också tillsammans med Tankesmedjan i P3, där Sara en gång i veckan bjuder på sin snitsiga krönika Jag är inte arg, jag är besviken. 2009 kom noveletten Den hemliga kroppen, en berättelse om den kroppsångest som pådyvlas oss redan som barn, och nu är hon aktuell med mästerverket Vi håller på med en viktig grej, som handlar om att gå på mellanstadiet, hitta en bästis och revoltera mot de vuxna. Det är ett album som alla, och jag menar ALLA, ska läsa.

Hej gulledu! Vi håller på med en viktig grej är ett av de mest träffsäkra seriealbum som nånsin tecknats, och jag tror (= vet) att många fler än jag känner igen sig extremt mycket i din berättelse. Var detta nåt du kunde känna under själva arbetet eller kom det som en överraskning? Vilken reaktion på boken har varit finast?

För det första: TACK, vad fint sagt! Det enda jag egentligen var säker på när jag jobbade med boken var att jag visste hur jag ville att den skulle vara, och att den i slutändan blev precis så. Men att andra skulle förstå eller känna igen sig, det tänkte jag inte på så mycket under arbetet. Jag försöker att inte tänka på mottagandet när jag är mitt uppe i en skaparprocess. Men nu är jag såklart PISSGLAD för alla fina recensioner och så, och det jag är gladast för är att jag känner mig så himla förstådd. Ibland när man gör nåt märker man på folks reaktioner att man blivit helt missförstådd, men nu har jag känt tvärtom, att folk har fattat.


AKTUELL BOK

Du är otroligt disciplinerad. I sluttampen av arbetsprocessen med din bok stängde du t.ex. in dig i två månader och snittade på två färdigtecknade sidor per dag. Du är också sparsam, och måttfull när det kommer till alkohol och sånt. Vad tror du har fått dig att bli så... rekorderlig? Har du nåt tips till alla som har en lite mer rörig arbetsprocess eller, säg, dricker tre öl för mycket en fredagskväll?

Hm... Båda mina föräldrar kommer från arbetarfamiljer och är väldigt plikttrogna. Men jag är bara disciplinerad på det där sättet när jag känner passion för något. På arbetsplatser där jag känt mig utnyttjad, underbetald, eller extremt uttråkad har jag fuskat hela tiden. Spelat spel på mobilen, maskat, sovit osv. Jag hade aldrig kunnat jobba på det där sättet med boken om jag inte älskade det. Det bästa är när jag kommer in i nästan trans och det enda som får mig att fatta att nu har det gått fem timmar till är att jag är hungrig igen. Så mitt tips är att göra saker som man verkligen känner lust och passion för, det som känns viktigt. Håll på med en viktig grej.

Sen vet jag inte vad jag tycker om det här påståendet att jag skulle vara så måttlig när det kommer till alkohol. Min inre mobbade tönt blir stött, och vill börja berätta rövarhistorier om hur full jag varit och var jag har spytt och sånt. Men jo, det stämmer nog ändå att jag har rätt bra koll på mig själv, och jag antar att det är det det handlar om: att jag vill ha kontroll. Rädd för att inte ha kontroll. Kommer verkligen nån annan fixa allt åt mig om jag inte har kontroll? Och mitt tips på detta temat är: drick varannan vatten. Nä jag bara skämta. Jag har inga tips på temat.

Du måste ha fått den här frågan så många gånger nu att öronen blöder, men jag frågar ändå: det här med att teckna självbiografiskt – är inte det väldigt läskigt? Är du inte rädd för att såra någon, eller att någon av dina vänner/anhöriga ska ha upplevt saker på ett annat sätt?

Jo, delvis. När det handlar om mig, då har jag ju själv bestämt precis vad jag vill lämna ut, så det är inte så läskigt. Men däremot tänker jag självklart mycket på andra som på något sätt är med i serierna, och det är svårare. Jag byter namn och utseende på alla, men vissa karaktärer går ju inte att undgå att utelämna vem dom är i verkliga livet, till exempel mamma och pappa. Och där resonerar jag så att massa saker berättar jag inte, för deras skull. Men jag tycker att alla har rätt till sin egen historia, sitt eget liv och att berätta om det, så vissa grejer har jag ändå valt att berätta om, även om det säkert är svårt för dom att läsa.

Din superkraft – förutom att se fabulös ut i alla former av tights – är ju ditt övernaturligt goda minne. (Till alla andra: Sara kan typ ordagrant citera barnprogram från -93 och minnas vilken färg man hade på tröjan den 5:e december förra året.) Hjälper det dig mycket i ditt arbete med självbiografiska serier? Och vad finns det för för- respektive nackdelar med att vara Lisbet Palme i övriga livet? (Lisbet Palme används här som exempel på person med bra minne - Lisbets är ju enligt egen utsaga fotografiskt! - och inte som en människa som t.ex. med jämna mellanrum älskade med Olof Palme.)

Ja, jag tror att det hjälper till massa, till exempel då under arbetet med boken. Varje gång jag satte mig vid ritbordet skapade jag den där världen, den som boken utspelar sig i, och gick in i den. Om jag inte mindes så mycket hade jag ju inte haft lika mycket att jobba med.

En gång när jag tyckte det var tråkigt att ha bra minne var när jag var ihop med en kille som aldrig kom ihåg nånting. Då kunde det va såhär att jag tog upp nåt mysigt vi hade gjort ihop typ "kommer du ihåg när vi satt på ditt tak och åt frukost?" och han ba "nä, har vi gjort det?". Då kändes det som jag blev mycket mer engagerad i relationen än han bara för att han hade minne som guldfisk och det var orättvist. Som du kanske känner till känns ju parrelationer ofta som en never ending maktkamp och då vill man ju inte va i underläge.

Din bok handlar bland annat om att tycka om en förälder mer än den andra. I ditt fall är det att gilla mamma mer än pappa, men om man tittar på bokutgivningen överlag så verkar det ju som att skrivande människor älskar, eller i alla fall intresserar sig för, sina fäder betydligt mer. (Hanna Hellquist, Alex Schulman, Åsa Linderborg, m.fl.) Varför tror du att så många skriver om sina pappor?

Är det för att folk älskar män mer än kvinnor överlag? Män anses väl mer intressanta. Men gud, det tycker inte jag, många män är så himla tråkiga. Dessutom är ju många fäder mer frånvarande än mödrar, då kanske deras barn blir helt needy och vill vinna fädernas gunst och lista ut vad som är deras deal. Medan mamman står där och bara "jag gjorde 100% av allt hushållsarbete och fanns alltid där".

Kommer du fortsätta teckna självbiografiskt, och i så fall: vilket tidsspann ska skildras härnäst? Kan du tänka dig att gestalta alla delar av livet (där det finns en bra story) eller krävs det att det ligger långt bakåt i tiden för att du ska palla?

Ja jag tror att jag kommer teckna mer självbiografiskt. Jag vill i alla fall göra fler serieromaner! Kanske kommer jag göra grejer som är mer fiktiva också, eller istället. Jag tror aldrig jag kommer rita om en alldeles nyligen förfluten tid, då har man ju fortfarande dom relationerna going on som man berättar om, gud vad jobbigt. Plus att jag inte tror jag har en tillräckligt stor distans till livet som pågår nu för att se det som en berättelse. Busy living it så att säga. Men vem vet.

Vi jobbar ju båda med Tankesmedjan i P3, och båda har väl mer eller mindre rollen ”vänstertjej”. Har du nån åsikt som går stick i stäv med övriga vänsterns? (Vänstern i detta fall = allt på babord sida om Socialdemokraterna.) Vilken? Och om inte – ser du det som ett problem att inte, så att säga, gå emot strömmen? Är man mindre trovärdig om man aldrig clashar med sin egen sida?

Nej styrbord om sossarna hittar du mig nog aldrig, men däremot finns det ju extremt mycket spelrum babord om dom (haha ska jag sluta med båt-lingot?). Och där känner jag ju att "hela jag" inte ryms inom t ex bara socialismen, bara anarkismen, bara feminismen osv. Jag kommer säga emot mig själv tusen gånger genom livet och jag tycker inte man ska va ledsen för det eller tänka att man måste komma på vilken ideologi man ska "va" och sen tycka bara så.

Kanske att man är mindre trovärdig om man bekänner sig till en ideologi helt och hållet och bara tycker så och inte vill motivera varför man tycker som man gör i olika sakfrågor.

Jag håller med. Men nu till nåt helt annat: För ett tag sedan hade du releasefest med Spice Girls-tema. Du var utklädd till Geri Halliwell (Ginger Spice). Är hon din favorit-spice? Varför? Och nu när du vet hur bra du passar i rött hår – blir du inte sugen på att ha den färgen permanent?

Ja, hon är min bästa Spice och har varit det sen begynnelsen. Jag tror jag tilltalades (och fortfarande gör) extremt mycket av hennes vulgära, gapiga, "för mycket" -framtoning. Som kvinna är det väldigt lätt att känna att man är för mycket. För känslosam, för kåt, för högljudd, för vulgär, eller för vadsomhelst i och med att ens ideal är att va en ljuv ros och inte en människa. Geri är väldigt mycket kött, en riktig person.

Och jo, jag blir assugen på håret!!! Ska jag?

Ja, det ska du! Tusen tack för att du ville vara med!

PS till er andra: missa inte Saras finfina blogg!

2011-07-14

INTERVJU: Josefin Johansson!

Josefin ”Josefinito” Johansson är överallt, hela tiden. Jag lärde känna henne när vi båda jobbade med Pang Prego i P3, och sen dess har Josefin hunnit göra, bland annat: Josefinito Show (ett poddprogram), SOS Ambulans (SVT Humor), Grillad (ett TV-program där man är taskig), Hyllad (en scenshow där man är snäll), Robins (SVT), Gabba gabba (barnprogram) + stand up-karriär. Det är också tack vare Josefin som svenska folket lärt sig den (opåkallade) comeback-repliken ”DIN RÖV kan vara ett [valfritt substantiv]!”.

Hej J-girl! En stor del av ditt konstnärliga arbete handlar om dig själv. Är du din egen musa?

Hej Nancy Drew! Ahmen jag tänker mycket ”gräv där du står” liksom. Om jag ska komma på nån idé måste jag ju utgå från det jag känner till. Om saker ofta handlar om mig så tror jag det är för att mycket med mig intresserar mig. Mitt hår, mina pynt och stora pennor. Allt det gillar ju jag att titta på och pyssla med. Jag tror fler skulle vilja indulge så mycket i sig själva men inte kan eller vågar. Mitt bekräftelsebehov är min musa, det driver och inspirerar mig.

När vi jobbade ihop med Pang Prego upplevde jag det alltid som att det var så enkelt för dig att skriva humor, och att du sällan hade prestationsångest. Var det så?

Första tre månaderna på Pang Prego, när jag var helt ny på radio, att skriva comedy och att hämta kaffe ur maskin, så kunde jag ligga vaken varje natt och maniskt tänka: shit shit shit, jag kommer aldrig komma på nåt, varför tog jag det här jobbet, jag är dum i huvvet, kom på nåt nu, NU. SHIIIIT. Men på nåt magiskt vis gick det över. Tills jag fick nåt nytt jobb. Samma sak igen. Nu till exempel, liksom varför ska jag träffa The Strokes? Jag är ju så himla inte en musikjournalist. Men så får jag skräna ihop en intervju med dom med. Allt går. Jag har det mindre nu, men fortfarande ibland. Viktigast är att ha en trygg miljö med roliga kollegor, då kan man komma på och skriva allt. Det är svårare om man sitter panikad själv i ett tyst rum och ska skriva två A4or nyhetsskämt på en timme.

En av dina arbetsmetoder var att liksom ljuda dig fram till comedy. Du kunde sitta såhär: ”schh... pss... tr... tro... trollmors slida”. Vad har du för andra tillvägagångssätt när du skapar humor?

Haha, bra ljudat av mig! Äh, jag brukar utgå från min närhet. Allt jag känner till bra, för det är lättare att ha självförtroende i sitt framförande om man är säker i ämnet och lite en grej med humor är ju bara att va övertygande om att det man säger är roligt.

Jag lärde mig förra sommarn på Morgonpasset att det går att dra fram nåt vitsigt ur allt, så ibland bestämmer jag mig bara för ett ämne och tänker på vad som irriterar mig med det och förutsätter att fler gör det. Till exempel: Loppisar i folks garage på landet. Jag hatar den krumme gubben med magväska som alltid står och skelar på en när man kollar på dom sketna grejer han säljer. Folk känner igen sig. Skrattar. Succé.





Jag vet att du är rätt intresserad av feministiska frågor, men du låter det inte särskilt ofta lysa igenom i ditt arbete. Varför gör du hellre en hejaramsa om, typ, ansjovis än en kuplett som kritiserar patriarkatet?

Ahmen så här, jag hade jättegärna varit mer debatterande och politisk, men jag är inte särskilt bra på det. Jag lägger istället min feministiska gärning i mitt sätt att va. Att slå mig in på det som så länge varit männens manege, humorn. Jag ståuppar, skriver, regisserar och bestämmer saker inom humor i radio, tv och på scen som kvinna, nåt som är svinovanligt i Sverige. (Och alltid.) Sen jobbar jag ju på ett mindre plan med att bara själv vara utanför normen, med att säga saker för högt, rapa, svära (okej, är jag en pirat?), snuska och gå över gränser. När jag skriver humor så tänker jag alltid över val av ord, ämne, story, kön på medverkande, så det inte ska fortsätta gjuta mallarna vi vill bli av med. Och i och med det så påverkar jag ju också mina manliga kollegor att inte bara skriva sexistiskt på slentrian. (”På slentrian”? Det heter inte så.) Jag tänker att det är lite mer undercover aktivism. Jag är stealth-feminist.

Idag känns det som att din image är i princip färdigslipad, men jag antar att det inte alltid varit så. Vem var du i högstadiet?

Ojoj, jag var en tjej med dålig hållning som gick omkring med mormors alla klänningar på och trodde jag var mobbad. Jag var inte det. Eller, va fan, alla är ju mobbade på högstadiet. Det är en deppig, deppig tid. Men också peppig! Ah, pubertetens dilemma. Under högstadiet fick jag reda på att teater fanns, och så har det pågått sen dess.

Du har (dessutom) varit kristen. När var det, hur kristen var du och vad fick dig att sluta tro?

I Småland är man lite kristen av rutin. Och när jag växte upp så hände allt i kyrkan. Förutom att man firar alla högtider där så, i små samhällen, är det oftast bara kyrkan som ordnar fritidsaktiviteter till barn, donar med utflykter för pensionärer, fixar sällskap till ensamma folk osv (obs, jag var inte en av dom ensamma, obs). Så det var där jag gick i söndagsskola, lekte i Miniorerna och Juniorerna, sjöng i Stjärnkören, konfirmerade mig, blev vice ordförande i Kyrkans ungdom och jobbade i församlingen i projektet Ung Pilgrim. Så var det för mig. Och jag trodde på Gud och hela kittet. Men allt eftersom jag lärde och såg nya saker var det svårare att köpa storyn. Jag funderade skitmycket under nåt års tid och det kulminerade sommarn 1998 när vi i Ung Pilgrim åkte 70 pers på bussresa genom Europa för att under en vecka jobba på en franskt kloster. Under andakterna där är det långa tysta partier med plats för kontemplation. I dom stunderna resonerade jag mig fram till att det inte kan finnas nån Gud och att jag inte längre kunde kalla mig kristen. Men konflikträdd som jag är så tänker jag ibland att om Gud finns och kommer ställa mig till svars när jag dör så vill jag va safe, och ber en bön en gång i halvåret.

En sak jag upplevt med dig är att du kan vara lite svår att komma inpå livet. Du är alltid rolig att prata med, men kan också dra dig för att bli personlig. Känner du att du använder humor som en sköld för att inte behöva vara allvarlig? Varför i så fall? Och har du någon gång producerat något som varit sorgligt/utlämnande/icke-roligt?

Ja, jag har ju spelat svinmycket teater och där har jag vart nedtryckt dotter hos Strindberg, utstött patient i proggpjäsen Chocken (Kent Andersson) och Maria i julspelet 1992, Långaryds kyrka. Och så skrev jag mycket deppiga låtar under gymnasiet som jag spelade i prettobandet Non Serviam. Men ja, jag tycker det är lättare med comedy och lite läskigt att va självutlämnande. Jag vill så himla inte göra bort mig och är livrädd för att va jobbig. (Ja, I know, sjukt motsägelsefullt eftersom jag gör bort mig på scen hundra gånger om dan och är svinjobbig i radio.) Men jag har några få dyrbara vänner som jag säger allt till. Ofta för mycket.

Nu gissar jag att du vill ha en fråga om ditt hår. Så jag frågar om ditt hår. Hur får du det så stort och rött? Och hur mycket är du som Samson, d.v.s: hur mycket av din styrka ligger i ditt hår?

År av misshandel. Färgning, plattång, spray, tupering, och nu också Dust it byggde denna vackra frisyr. Jag hoppas ingen styrka. Men när jag lite smått funderar på att blondera mig får jag panik, kommer jag bli tråkig? Så vi får se helt enkelt.

När jag och Liv hade gemensam releasefest sjöng du en Whitney Huston-låt så vackert att jag blev tårögd. Varför jobbar du inte professionellt med musik, eller snarare såhär: vad står mellan dig och en seger i Melodifestivalen?

Christer Björkman. Jag vill inget hellre, på riktigt, just nu än att få sjunga på scen. Jag ska ordna det.


Sammanfatta ditt liv, från födsel till nu, i en schlagertitel.

Existerande? Så fall: La det swinge, la det rock’n’roll.

Slutligen: Jag har tagit mig friheten att slänga upp lite YouTube-klipp med dig i samband med den här intervjun, men om du själv fick bestämma – vilket klipp skulle du välja?

Jag skulle välja ett av dom första av mig som nånsin las ut. Dels för att det var typ då jag fattade att det gick att jobba med humor, dels för att det är väldigt typiskt för mig och dels för att det är roligt. Pattetutan alltså:


Åh, jag hoppades på tutan! Tack, Josefin!

2011-07-13

INTERVJU: Pontus Lundkvist!

Pontus Lundkvist driver en av Sveriges skojigaste bloggar, och står bakom böckerna Mina ögon!! Mina ögon!!, Okända djur, och nu senast: Full sysselsättning – ett av få seriealbum som fått mig att fulskratta sådär så man skulle se helt deformerad ut på bild. Dessutom är han redaktör för Det grymma svärdet, tidskrifternas enfant terrible, och håller på med en massa andra projekt, som kortfilmer.

Hej Pontus! Jag hyser en väldig respekt för dig, men känner också en viss rädsla. Lite patetiskt ska jag erkänna att jag ibland tänker ”Vad skulle Pontus Lundkvist tycka om detta eller detta?” (formulerat i en mer etablerad slogan: ”What would Pontus do?”). Upplever du dig själv som ett sorts vänsterpolitiskt rättesnöre?

I viss mån ja, och det är lite av ett problem. Det känns som om problemet ska få en lösning måste jag och resten av världen bjuda till och mötas på halva vägen. Jag behöver inse att alla inte uppfattar de poetiska nyanserna i mina ibland drastiska utspel och hitta ett sätt att förtydliga glimten i ögat utan att göra för mycket avkall på min konstnärliga vision. Resten av världen behöver slappna av lite och sluta se mig som en St Mikael med vågskål och svärd som ska komma och döda en om man råkar känna sig lite sugen på bacon någon gång på bakfyllan. Jag har tidigare i min samtidstolkarroll sett mig som ett punktroll som sitter så långt ner i dyngan att jag måste skrika högt för att det ska höras ända upp och jag har varit väl medveten om att ju mer etablerad jag faktiskt blir, desto mindre passande är det att jag ska larma och gå an som en liten snorunge ingen bryr sig om. Är man stor och stark och ändå fortsätter domdera är man ju inget annat än en mobbare. Jag behöver med jämna mellanrum se över om jag är uppdaterad på mitt eget inflytande och resten av världen, särskilt de som tycker jag är en jobbig scenpolis, kanske borde läsa något jag skrivit efter 2005. Och vissa av dem borde definitivt öppna upp sig lite mer för kritik. Om konflikten mellan mig och resten av världen fördjupas tycker jag det är bättre att vi går skilda vägar än klamrar oss fast vid ett destruktivt förhållande.

Det känns som att det inte krävs så mycket för att du ska vända onda ögat till. Häromveckan avföljde du till exempel en skribent på Twitter för att hon deltagit i ett Timbro-event. Är du lika konfrontativ IRL? Om någon av dina bästa vänner kandiderade för t.ex. Folkpartiet, skulle du bryta kontakten?

Jag ser det inte som en så allvarlig grej att avfölja någon på Twitter. Faktiskt ser jag det som en så oallvarlig grej att hela åtgärden delvis var menad som ett slags skämt. En parodi på lam protest. Jag kände inte twittraren i fråga personligen och jag är rätt säker på att hon kommer kunna gå vidare i livet om hon får rätt stöd från sin familj.

Jag tror inte jag är lika konfrontativ IRL. Det är så lätt att sitta och vara tuff framför datorn, och inte bara det, det är kul också! Det har hänt att nära vänskaper tagit slut efter att vännerna bekänt färg som folkpartister eller likande, men kausaliteten är inte glasklar. Det har inte varit så mycket ett medvetet val som att det liksom bara blivit så. Jag gissar att vänskapen varit på väg utför långt innan det kommer till folkpartistiska riksdagskandidaturer. Det kan gå till så här: ”nu är jag i den här staden, kanske ska ringa NN... nä förresten, han/hon är ju moderat. Jag skiter i det.”

ironigrattis.jpg

Ryktet säger att du bor ensam i ett hus på landet. Är det så, och i så fall: varför? Får isolationen dig att se klarare på saker och ting? Eller är det ett sätt att gömma sig från allt det som stadsbor måste uthärda? (Som att behöva träffa andra människor dagligen.)

Ryktet talar sanning. En medmänniska satte mig i en bil och körde hit mig, två år senare åkte hon härifrån och glömde ta med mig. Fast nej, att jag bor här är resultatet av det första bostadsbeslut jag fattat själv i hela mitt liv. Jag har alltid flyttats till olika ställen av flickvänner och skolor och sen när flickvännen, skolan eller rivningskontraktet tagit slut har jag fått leta upp något nytt och den här gången tänkte jag att nej fy fan jag stannar kvar. Jag hade mått rätt dåligt av hela idén med främst Stockholm, men även modernt stadsliv överlag. Jag kände mig helt fysiskt angripen av den dåliga musiken överallt och alla äckliga modellansikten som hånflinade mot mig från tidningsomslag och reklamskyltar. Jag fick återkommande panikattacker. Och jag var alldeles för sugen på att arbeta för att stå till arbetsmarknadens förfogande också. Jag hatar arbetsmarknaden och arbetsmarknaden hatar mig. Och nu helt plötsligt några år senare sitter jag och är one smiling motherfucker ute i skogen, ritar och skriver och snidar kompisar i skumgummi hela dagarna och arbetsmarknaden bara ”vart fan tog han vägen?”. Isolationen får mig inte att se klarare, tror jag, men trädgårdsarbete får mig att se saker i rätt perspektiv samt minska dödsångesten.

I Full sysselsättning finns en samling roliga och bisarra kortintervjuer du gjorde (över internet) med olika moderater och SD-väljare strax efter valet. Det är människor som förklarar att ”vi måste få slut på all invandring som kommer in” och att ”den fattiga [får] skylla sig själv då, för han inte har orkat jobba”. Läser du ofta vad som skrivs på olika rasist- och högerforum? Hur pallar du hatet? Jag försöker ibland läsa kommentarsfältet på Pär Ströms blogg, GenusNytt, (eller bara bloggen i sig) men efter lite scrollande känner jag mig besudlad och vill typ gå och duscha. Har du hög tolerans för korkade människor?

Du är inte ensam om den känslan och jag delade den också fram till ganska nyligen då jag såg mig själv i spegeln och sa med allvarlig röst: ”Pontus, om du ska bli en lyckad satiriker kan du inte vara rädd att smutsa ner labbarna.” Jag hade fram till dess förespråkat elfenbenstornidealet och det idealet gäller fortfarande i vissa sammanhang, som när jag känner att en specifik kändis inte förtjänar vara känd av mig. Men jag behöver veta hur snacket går, vilka konstiga idéer som är i omlopp osv. När man väl tagit klivet över tröskeln behöver man en strategi för att inte störta ner i en avgrund av förtvivlan och människohat. Först och främst behöver man en livlina, en förbindelse till friska luften. För det andra behöver man en motivation. För mig hänger dessa två ihop: livlinan är tanken på att jag kan ta med mig en massa slamprover från den här läskiga botten jag är nere och dyker på, och göra något skojigt av det, som i intervjuerna du nämner. Motivationen är att jag därigenom kan erbjuda tröst för alla som har den där hemska känslan av att världen är full av idioter.

idiotland.jpg

Väl på plats finns fler strategier för hur man handskas med hatarna. Vill man ha ett ondskefullt förhållningssätt rekommenderar jag Den galne vetenskapsmannen. Man kan se hatarna som försöksråttor och det går ganska snabbt att lista ut hur olika typer reagerar på olika stimuli. Ju starkare hat och ju dummare dumhet, desto lättare är det i regel att leda iväg objektet på villospår. Man kan tävla med sig själv om hur många repliker in i framtiden man kan aptera en fälla och sedan leda dit försökspersonen med lock och pock.

Är man tvärtom hippie kan man trösta sig med att hatarna faktiskt, hur konstigt det än kan verka vid en första anblick, är människor som du och jag. Hatet är i regel inget de går omkring och skriker ut dagarna i ända, utan ett uttryck för frustration de släpper ut på internet när de har det jobbigt. Använder man vanlig enkel vänlighet och försöker ärligt sätta sig in i hur hatarna känner sig och hur de blivit som de är så finner man ofta att de inte är så hemska innerst inne.

Jag är bekymrad över de åsiktsapartheidmurar vi själva byggt upp också. Klokt folk vill inte ta i pesthärdarna med stång, just för att de vet att en titt i en genomsnittlig Aftonbladet-kommentartråd kommer leda till att man måste tillbringa resten av kvällen sittande hopkrupen i duschen. Men samtidigt blir man ju så glad när man någon gång hör en klar och frisk stämma i dynghögarna. Låter man de bittra, ledsna och hatiska mörkermännen fortsätta härja ostört på internet medan man själv bara kommunicerar via officiella kanaler som vuxna fintidningar på papper och deras websidor så förstärker man surkukarnas underdogstatus. SD's inträde i riksdagen har vederlagt tiga-ihjäl-strategin. Jag vill vara sträng mot den intellektuella klassen: de är bekväma, fega och snobbiga. Vi har en aning om hur det hänger ihop: en person som har tid att sitta dygnet runt och skriva tusentals deprimerande inlägg på internet är en sur och missnöjd person just för att han (ibland hon) har den där tiden från början. För mycket datatid bakom stängda persienner skapar mer hat och mer alienation, spiralen är ett faktum. Klokt folk ska inte behöva bli såna, men om alla som idag ojar sig inför sina likasinnade kompisar på Facebook istället tog fem sekunder varje dag och skrev ”du har fel, alla mörkhyade/kvinnor/arbetslösa är inte skurkar” på valfri hatplats så kommer hela samhällsatmosfären förändras på nolltid. Bara skriv det, logga ut och gå sen och gör något roligt. Ansvaret för det rådande äckelklimatet vilar lika tungt på de fisförnäma fåtöljradikalerna som på de ljusskygga hobbynazisterna på internet.


jagerasistweb.jpg

Jag tror jag har ganska hög tolerans för dumhet i så motto att jag inte känner ett behov av att skälla ut folk hela tiden, men jag erkänner att om jag vaknat på del sida så kan tröskeln för att bli betraktad som dum av mig vara ganska låg. För mig är relationen dåligt självförtroende – känslomässig åtkomlighet för dumskallar helt glasklar. Man blir bara arg på folk man upplever som ett hot på något sätt. En bra dag ser jag bara alla dumskallar som gulliga små tomtar som går omkring och lever sina söta små liv. Ett storhetsvansinne som inte drabbar någon annan, så länge jag har vett att hålla käften om det.

Din bild ”Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden” sitter uppsatt på min vägg, och varje gång jag tittar på den upptäcker jag en ny rolig/grotesk bilddetalj att fnissa åt (nu senast att CP:t i rullstol har (ett pyttelitet) stånd). Det verkar som att du lägger ner mycket tid på själva teckningarna. Hur viktigt är det för dig att ansiktsuttryck och sånt blir exakta? Tecknar du om en bild om, säg, Fredrik Reinfeldt inte ser tillräckligt plufsig ut? Och är det förresten en medveten strategi att porträttera meningsmotståndarna som fula?

Jag jobbar ständigt med att försöka få till mer exakta ansiktsuttryck och det tror jag hänger ihop med att jag hämtat mycket humorinspiration från film och tv. Det är skitsvårt att få till rätt min, men när det lyckas kan man höja skrattfaktorn med upp till trehundra procent. Det blir en del omritande ibland, men mitt mål är att det ska sitta i ryggraden. Det känns lyxigt att vara nästan 40 år och fortfarande märka att jag kan bli bättre.

Fula motståndare... nä, de bara blir så. Ibland blir det lite konstigt, som i en ruta i Full sysselsättning där Mats Jonsson pratar med en journalist från Expressen och Mats ser ut som en vanlig gullig kille och journalisten ser ut som ett monster. Orka inte göra om det.

pyramidweb.jpg

Jag uppskattar ditt friska användande av cartoony effekter, som att nån svimmar av chock eller att plommonstopet sprätter iväg av pur förvåning. Vilken Hanna Barbera-effekt skulle du vilja kunna överföra till verkliga livet?

Jag skulle vilja kunna ta fram en skylt med en förtydligande text, som Droopy. Eller överhuvudtaget ta fram användbara saker från bakom ryggen, typ en stor klubba eller så. Jag skulle även vilja ha ögon som åker ut när jag blir förvånad.

Nu till nåt helt annat: Stämmer det att du gjort slut med feminismen, och i så fall – varför då? Vad ser du som rörelsens största problem?

Jag annonserade för ett halvår sedan att jag hoppade av feminismen. Egentligen var det ett slags experiment för att se vad som skulle hända om man tog bort själva ordet och behöll allt annat. Problemet, som jag såg det, var fixeringen vid vissa ord och symbolhandlingar, och benägenheten att upprätta regler och sedan sätta dit folk för brott mot dessa regler utan att först ha brytt sig om att informera om dem. Vissa blev jättearga av mitt påstådda avhopp, men ingen ville riktigt prata om det. Sen dess har någon hittat på att det är dags för en ”manlighetens kris” igen och folk som tokstollarna på det där GenusNytt du nämnde tidigare har börjat låta tala om sig. Det stod snabbt plågsamt klart att det helt enkelt inte fanns något att hoppa av till. Många män som känner sig manskrisiga har en väldigt dimmig och trasslig lösning som mynnar ut i att man ska ta alla feminismens fel och brister och skapa en motvikt i form av en identisk hink med skit. Resultatet blir alltså dubbelt så mycket skit mot vad vi hade från början.

Själv kan jag i nuläget inte bekymra mig om ifall folk tycker jag är en feminist eller inte. Jag tror jag uppfyller vissa grundkriterier; jag tror det finns något som kan kallas könsmaktsordning, jag är medveten om att kvinnor utsätts för saker som män inte utsätts för och att en del av mitt samhällsansvar ser ut på ett specifikt sätt därför att jag är man, osv. Utöver det har jag en del övertygelser som jag inte är säker på att jag delar med den feministiska majoriteten längre. Jag gillar inte könsroller särskilt mycket t ex, och jag gillar inte porr, alltså du vet, ”porrindustri”-porr eller att kvinnor måste vara under 20 år och halvnakna för att få vara med i tv. Jag är alltså jag, jag kan inte helt smita ifrån att jag är en del av samhället, men om den feministiska kollektivhjärnan utvecklas åt ett annat håll än mig finns det inget jag kan göra åt det.

Det kändes också befriande att inte behöva vara rädd längre. Jag försöker behålla någon slags objektiv översyn så jag själv kan skilja på när jag begått ett manligt misstag som förtjänar feministisk kritik och när någon bara försöker sätta dit mig och blandar in feminism som ett maktinstrument. I min likhetsfeministiska modell finns utrymme för tanken att kvinnor kan vara fullfjädrade psykopater eller praktarslen och ändå ha ett hum om feministisk teori. Jag tror att många av de nymornade antifeministiska tokstollarna har en liknande ingång, de har stött på feminister som skådat ljuset och är helt slutna för alla former av nya intryck, även om dessa intryck kanske skulle flyttat dem närmare målet de hade från början. Jag har nu sett hur fel det blir att hantera sådana erfarenheter genom att ta avstånd från feminismen och känner att det där avhoppet var rätt fjantigt egentligen. Men jag säger ändå som jag alltid sagt: är jag feminist? Inte fan vet jag, bestäm du. Hade det funnits en rörelse kanske jag varit ledsen om jag inte fått vara med i den, men jag tycker inte det gör det riktigt. Mest liksom ”the radical notion that women are people”.

Det jag vet om ditt förflutna är att du vuxit upp i Värmland, varit en del av DIY-rörelsen och … sen vet jag inte så mycket mer. Vad har du gjort? Har du nånsin gjort nåt extremt vanligt, t.ex. pluggat/haft ett ”dagjobb”/bott utomlands/krisat?

Jag har läst en satans massa kurser och gått skolor som handlat om film, konst, animation, grafisk formgivning, media osv och hade en tonårskris som sömlöst gick över i en medellivskris. Betraktar mig som ganska lyckligt lottad. Inget knark, inget våld, inga för tidiga dödsfall i familjen. Jag har varit hemlös och arbetslös men ändå haft turen att bo i Sverige, så jag har kommit på fötter igen. Aldrig haft bil, varit gift eller gjort lumpen. Just det, jag har en massa studielån, det är ju ganska vanligt. Brände det mesta på att supa och plugga saker jag var för dum för att förstå när jag var tjugo.

Slutligen: vilket/vilka ”inneord” skulle du vägra ta i din mun? (Tänk ”livspussel”, ”bromance”, ”flumskola”, osv.) Varför?

Jag tycker ”bromance” låter lite sött, men jag har en svaghet för teleskopord och fnissar ständigt åt hur galna amerikanerna är i att konstruera nya såna hela tiden. Det kanske är en extremt vanlig grej jag kunde svarat på förra frågan, fnissa åt teleskopord.

Annars är jag känslig för alla former av modeord och överanvända klichéer och kan få för mig att börja störa mig på jättekonstiga grejer. Av någon anledning gillar jag inte när folk inleder ett stycke med ”Och ja,...” eller ”Och nej,...” Kan inte förklara eller försvara denna motvilja egentligen. Jag har ju också i min internetdebattforskning hunnit tröttna rejält på vissa uttryck. Nu tog det helt stopp i skallen, men jag har radion på i bakgrunden och nu hörde jag ordet ”alfahanne”. Det skulle jag inte ta i min mun. Det finns ju en speciell typ av ordfällor, där man skriver under på en hel, ofta helt förfärlig, världsförklaring i samma stund som man börjar använda ett visst ord.

Tackar och bockar!