INTERVJU: Liv Strömquist!

Det är svårt att ”påa” Liv Strömquist, för man vet inte riktigt i vilken av alla ändar man ska börja. Men såhär: hon har gett ut seriealbumen 100 procent fett, Drift, Einsteins fru och Prins Charles känsla. Hon har hörts i Hej Domstol, Pang Prego och Tankesmedjan. Hon är rakt igenom briljant. Ja, Liv är som en vis gammal gumma förpackad i en yngre kvinnas kropp (typ som trädet i Pocahontas, fast med Pocahontas hotness) och av alla jag känner är hon den som har mest pondus – och skäl för det.

Hallå Liv! Var tionde sekund twittrar nån om din awesomeness. Varför har du inte själv skaffat Twitter? Är du ointresserad av folkets kärlek?

Jag har inte tid att twittra! Jag har knappast tid att sköta min personliga hygien. Men när jag blir pensionär ska jag både ha Twitter och en egen blogg som uppdateras flera gånger om dagen! Där ska jag klaga på mina krämpor och recensera kattmat.

Du pratar sällan själv om dina framgångar. Känner du aldrig för att skryta helt hämningslöst, eller peka fuck you och skrika: ”Käften, kretiner – jag är Liv Strömquist!”?

Nej, jag tycker det är lite töntigt att vara framgångsrik. Tyvärr! Kolla bara vilka som är framgångsrika i det här samhället.

Dessutom är jag lite rädd för att hålla på och ta framgång på för stort allvar, jag tycker man kan se på gamla mediamänniskor som blivit helt förstörda av att ha fått för mycket positiv uppmärksamhet. Tyvärr verkar framgång och uppmärksamhet inte alls ge nån grundtrygghet eller varaktig livsglädje, utan bara leda till att man blir en mer och mer grälsjuk bekräftelsehora, som upptas av känslor av att vara kränkt över olika saker, att inte bli omnämnd där, att inte få det och det stipendiet, bla bla. Det blir aldrig tillräckligt, och det känns som om många istället bara får större och större bekräftelsehål att fylla, ju mer uppmärksamhet de får. ”Varför skriver inte DN om mig?” ”Kulturetablissemanget förföljer mig!” Osv. Det är hemskt, för jag tror det är oundvikligt att bli sån, och vad som än händer, dessutom: om ens ”framgång” fortsätter, eller om den stannar av. Det finns liksom bara en väg att gå, och jag kan redan se tecken på det här hos mig själv, tyvärr, ha ha!

Din nästa bok, Ja till Liv, kommer att bestå av diverse kortare serier som du tecknat under de senaste åren. Berätta mer om den!

Konceptet till boken är tyvärr snott från dig, din serie Humorns ABC. Jag ber om ursäkt för det. Fast jag har gjort hela boken som en ABC-bok, och så är det en serie på varje bokstav. A är till exempel Arbetslinjen, D är David Hellenius, N är Nörd, I är Inkvotering osv. En hel del är publicerat innan, till exempel ingår båda mina kalendrar Tolv tröttsamma typer och Månadens manshora, men det är också mycket som är helt nygjort! Dessutom är hela boken i färg!

Många av dina serier sparkar, så att säga, åt ”rätt” håll. Får du ibland en impuls att teckna nåt riktigt vidrigt, nåt som skulle försätta dina trognaste fans i djup chock? (Eller har du redan nån gång anklagats för att vara t.ex. sexist/rasist/borgare, eller bara ha allmänt dålig människosyn, i och med nåt du tecknat eller sagt i radio? Vad i så fall?)

Nja, jag känner nog att… så länge världen, Newsmill och DN:s ledarsida ser ut som den gör, så finns det tillräckligt med saker som redan försätter människor med vettiga åsikter i djup chock varje dag. Men jag blir ändå anklagad för att ha dålig människosyn av radiolyssnare, till exempel för att jag kränkt sådanadär små barn som åldras i förtid så att de ser ut som små, små Nils Petter Sundgren. Framförallt om man skämtar om – eller bara nämner – handikappade brukar lyssnare bli väldigt arga.

Mediala och aktivistiska Malmökretsar kan vara som en sorts skyddad verkstad, där de flesta man möter åtminstone delar ens mest grundläggande politiska värderingar. Ibland förförs jag av det, och börja inbilla mig att min nära omgivning – där nästan alla är vänster och typ var femte röstar på Fi – är ett tvärsnitt av befolkningen, men i stora delar av landet röstar man ju hellre på Kalle Anka-partiet än på Feministiskt Initiativ. Brukar du tänka på om du talar till oss redan invigda eller om du, så att säga, försöker påverka opinionen? Hur mycket kontakt har du med ”Verklighetens folk”?

Jag träffar Verklighetens folk ibland, t ex i ingifta släktsammanhang. T ex var jag på ett barnkalas där det (bland de vuxna) avhandlades följande samtalsämnen 1) Varför får man inte säga ”negerboll”? 2) Varför får man inte säga ”neger”? 3) Vad tycker ni om negern i ”The Ark”?

Men sådana upplevelser gör inte att jag börjar brinna av entusiasm att påverka opinionen, det gör bara att jag vill lägga mig ner i fosterställning. Jag blir snarare triggad när jag hör någon som är sjukt insatt, smart och rolig, då blir jag inspirerad att höja ribban själv.

I dina serier ger du dig ofta på kulturyttringar och -ikoner som är rätt omhuldade av vänstern, eller åtminstone av kulturmänniskor. T.ex. Beatles, Dalai Lama och Cornelis. Är det roligare att trasha heliga kor än att smutskasta nåt som alla redan smutskastar (och som skulle kunna resultera i igenkännande från alla håll)? Skulle du kunna teckna en astaskig serie om typ... den älskade noshörningen Nelson, om du fann skäl för det?

Ja, absolut. Det är roligare att trasha någon som inte så ofta blir trashad. Det är ett val som görs snarare ur humorsynpunkt än vem som egentligen förtjänar det mest. Men det är också ett sätt att visa att t ex sexism och homofobi är djupt accepterat i vår kultur, så accepterat att man inte lyfter på ögonbrynen åt det. Och då vill jag bara visa att det är så, t ex genom att göra en serie om att Cornelis faktiskt begick ett hatbrott. Men det innebär såklart inte att han var en dålig artist.

Från det ena till det andra... Du är intresserad av astrologi, men hur mycket tror du egentligen på horoskop? Är Heikki Vesa din husgud? Drar du slutsatser om människor baserade på vilka stjärntecken de tillhör?

En period, typ hela år 2008, tolkade jag allt som hände utifrån folks stjärntecken, och pratade oavbrutet om astrologi. Men det flippade ur, jag började göra det med ironisk distans, men ganska snart tolkade jag allt som hände och alla nya bekantskaper utifrån deras stjärntecken, vilket element de tillhörde osv. Så jag var tvungen att sluta helt och hållet, så som alkisar måste göra. Jag kan inte hantera det. Jag har en fruktansvärd latent new-age tant inom mig som väntar på att blomma ut, jag vet att det kommer att hända, men jag försöker förhala det så länge det går. Exempelvis är jag också onormalt intresserad av pre-patriarkal gudinnedyrkan och makrobiotisk mat, men jag försöker begränsa det i möjligaste mån.

Av alliansledarna är en vädur (Jan), en vattuman (Göran) och två lejon (Maud + Fredrik). Vad säger det? Är de en match made in heaven? (Eller är Maud ett lejon för mycket, och måste därför bytas ut nu? Vilket stjärntecken borde ersätta henne efter avgången för att göra kvartetten komplett?)

OK, om jag då ska få ett tillfälligt återfall: Det påfallande här är att nästan alla är eld-tecken, (två lejon och en vädur), och det är ett typiskt passionerat, brinnande element – vilket är väldigt typiskt eftersom de allihop finner engagemang i de mest fåniga sammanhang – typ centerpartiet. Det krävs förmodligen ett eldtecken för att motivera sig. Göran Hägglund är undantaget, men eftersom Vattumannens element är luft, så fungerar det väldigt bra med eld. Så tyvärr är det här samarbetet väldigt fyllt av energi, och de fyra förstärker och eldar under varandra, ur en astrologisk synvinkel.

Typiskt för lejonet är ju att det älskar att bli beundrat och vara i centrum, vilket ju känns väldigt utmärkande för både Fredrik Reinfeldt och Maud. Intressant att Björklund är vädur, väduren är det första tecknet, vilket betyder att det är väldigt primitivt, det är ett slags rått, primitivt ur-tecken, sjukt företagsamt, men inte särskilt reflekterande. Universums Fred Flinta, typ.

Vattumannens typiska drag att det är en besserwisser, ”Jag vet”, vilket kanske förklarar varför Hägglund håller fast vid åsikter han bara delar med en handfull andra, men ändå inte låter sig påverkas.

Inget av dessa tecken är särskilt analytiskt, så de skulle kanske behöva en jungfru, för att analysera sin politik lite bättre. Men det skulle inte hjälpa, jag tror kosmos är maktlöst när det gäller att styra upp den här regeringen.

Du har pratat om en rolig TV-idé, den där du bor ihop med olika heteropar och uppmärksammar dem på vad de gör för fel i vardagen. Berätta mer om den!

Jag tänkte att man kunde göra en Du är vad du äter eller Supernannyn, fast istället för att handla om dåliga matvanor eller barnuppfostran så skulle det handla om folk som har problem med ojämställdhet i sina parförhållanden. Och så skulle, till exempel jag, bo hemma hos dom här heteroparen i en vecka och föra anteckningar över vem som diskar, vem som skämtar, vem som bantar, vem som tar ansvar, vem som lyssnar när den andra pratar osv. Och sen skulle jag ha en whiteboard, och åskådliggöra problemen i fina staplar, och styra upp läget helt enkelt! Produktionsbolag är välkomna att höra av sig för fler detaljer.

Slutligen: när du om några år ersätter Nordegren i P1 med programmet Strömquist i P1 – får jag vara din sidekick då?

SJÄLVKLART!

Yes! Tack för dina svar, kära Liv!