2007-10-12

Fem dikter jag skrev som nioåring (fredag)


3 kommentarer:

nils sa...

haha! du var ju värsta povel ramel när du var liten ju!

Natalie sa...

luktar... det luktar lite... naturalism och... kanske... dadaism.

Loka sa...

Jag tänker mer att Johansson utforskar diktens vilkor på ett postmodernistiskt sätt. Själva formen är i fokus. I förlängningen handlar det inte bara om vad en dikt är, utan också om vad själva livet är. Diktens slut för också tankarna till döden. Det är som att hon vill säga att slutet är ofrånkomligt. Ordet "tyvärr" balanseras av "tittut!" som att det obeständiga kan vara både melankoliskt och samtidigt positivt i och med att det är förväntat. Slutet innebär en befrielse.