INTERVJU: Pontus Lundkvist!

Pontus Lundkvist driver en av Sveriges skojigaste bloggar, och står bakom böckerna Mina ögon!! Mina ögon!!, Okända djur, och nu senast: Full sysselsättning – ett av få seriealbum som fått mig att fulskratta sådär så man skulle se helt deformerad ut på bild. Dessutom är han redaktör för Det grymma svärdet, tidskrifternas enfant terrible, och håller på med en massa andra projekt, som kortfilmer.

Hej Pontus! Jag hyser en väldig respekt för dig, men känner också en viss rädsla. Lite patetiskt ska jag erkänna att jag ibland tänker ”Vad skulle Pontus Lundkvist tycka om detta eller detta?” (formulerat i en mer etablerad slogan: ”What would Pontus do?”). Upplever du dig själv som ett sorts vänsterpolitiskt rättesnöre?

I viss mån ja, och det är lite av ett problem. Det känns som om problemet ska få en lösning måste jag och resten av världen bjuda till och mötas på halva vägen. Jag behöver inse att alla inte uppfattar de poetiska nyanserna i mina ibland drastiska utspel och hitta ett sätt att förtydliga glimten i ögat utan att göra för mycket avkall på min konstnärliga vision. Resten av världen behöver slappna av lite och sluta se mig som en St Mikael med vågskål och svärd som ska komma och döda en om man råkar känna sig lite sugen på bacon någon gång på bakfyllan. Jag har tidigare i min samtidstolkarroll sett mig som ett punktroll som sitter så långt ner i dyngan att jag måste skrika högt för att det ska höras ända upp och jag har varit väl medveten om att ju mer etablerad jag faktiskt blir, desto mindre passande är det att jag ska larma och gå an som en liten snorunge ingen bryr sig om. Är man stor och stark och ändå fortsätter domdera är man ju inget annat än en mobbare. Jag behöver med jämna mellanrum se över om jag är uppdaterad på mitt eget inflytande och resten av världen, särskilt de som tycker jag är en jobbig scenpolis, kanske borde läsa något jag skrivit efter 2005. Och vissa av dem borde definitivt öppna upp sig lite mer för kritik. Om konflikten mellan mig och resten av världen fördjupas tycker jag det är bättre att vi går skilda vägar än klamrar oss fast vid ett destruktivt förhållande.

Det känns som att det inte krävs så mycket för att du ska vända onda ögat till. Häromveckan avföljde du till exempel en skribent på Twitter för att hon deltagit i ett Timbro-event. Är du lika konfrontativ IRL? Om någon av dina bästa vänner kandiderade för t.ex. Folkpartiet, skulle du bryta kontakten?

Jag ser det inte som en så allvarlig grej att avfölja någon på Twitter. Faktiskt ser jag det som en så oallvarlig grej att hela åtgärden delvis var menad som ett slags skämt. En parodi på lam protest. Jag kände inte twittraren i fråga personligen och jag är rätt säker på att hon kommer kunna gå vidare i livet om hon får rätt stöd från sin familj.

Jag tror inte jag är lika konfrontativ IRL. Det är så lätt att sitta och vara tuff framför datorn, och inte bara det, det är kul också! Det har hänt att nära vänskaper tagit slut efter att vännerna bekänt färg som folkpartister eller likande, men kausaliteten är inte glasklar. Det har inte varit så mycket ett medvetet val som att det liksom bara blivit så. Jag gissar att vänskapen varit på väg utför långt innan det kommer till folkpartistiska riksdagskandidaturer. Det kan gå till så här: ”nu är jag i den här staden, kanske ska ringa NN... nä förresten, han/hon är ju moderat. Jag skiter i det.”

Ryktet säger att du bor ensam i ett hus på landet. Är det så, och i så fall: varför? Får isolationen dig att se klarare på saker och ting? Eller är det ett sätt att gömma sig från allt det som stadsbor måste uthärda? (Som att behöva träffa andra människor dagligen.)

Ryktet talar sanning. En medmänniska satte mig i en bil och körde hit mig, två år senare åkte hon härifrån och glömde ta med mig. Fast nej, att jag bor här är resultatet av det första bostadsbeslut jag fattat själv i hela mitt liv. Jag har alltid flyttats till olika ställen av flickvänner och skolor och sen när flickvännen, skolan eller rivningskontraktet tagit slut har jag fått leta upp något nytt och den här gången tänkte jag att nej fy fan jag stannar kvar. Jag hade mått rätt dåligt av hela idén med främst Stockholm, men även modernt stadsliv överlag. Jag kände mig helt fysiskt angripen av den dåliga musiken överallt och alla äckliga modellansikten som hånflinade mot mig från tidningsomslag och reklamskyltar. Jag fick återkommande panikattacker. Och jag var alldeles för sugen på att arbeta för att stå till arbetsmarknadens förfogande också. Jag hatar arbetsmarknaden och arbetsmarknaden hatar mig. Och nu helt plötsligt några år senare sitter jag och är one smiling motherfucker ute i skogen, ritar och skriver och snidar kompisar i skumgummi hela dagarna och arbetsmarknaden bara ”vart fan tog han vägen?”. Isolationen får mig inte att se klarare, tror jag, men trädgårdsarbete får mig att se saker i rätt perspektiv samt minska dödsångesten.

I Full sysselsättning finns en samling roliga och bisarra kortintervjuer du gjorde (över internet) med olika moderater och SD-väljare strax efter valet. Det är människor som förklarar att ”vi måste få slut på all invandring som kommer in” och att ”den fattiga [får] skylla sig själv då, för han inte har orkat jobba”. Läser du ofta vad som skrivs på olika rasist- och högerforum? Hur pallar du hatet? Jag försöker ibland läsa kommentarsfältet på Pär Ströms blogg, GenusNytt, (eller bara bloggen i sig) men efter lite scrollande känner jag mig besudlad och vill typ gå och duscha. Har du hög tolerans för korkade människor?

Du är inte ensam om den känslan och jag delade den också fram till ganska nyligen då jag såg mig själv i spegeln och sa med allvarlig röst: ”Pontus, om du ska bli en lyckad satiriker kan du inte vara rädd att smutsa ner labbarna.” Jag hade fram till dess förespråkat elfenbenstornidealet och det idealet gäller fortfarande i vissa sammanhang, som när jag känner att en specifik kändis inte förtjänar vara känd av mig. Men jag behöver veta hur snacket går, vilka konstiga idéer som är i omlopp osv. När man väl tagit klivet över tröskeln behöver man en strategi för att inte störta ner i en avgrund av förtvivlan och människohat. Först och främst behöver man en livlina, en förbindelse till friska luften. För det andra behöver man en motivation. För mig hänger dessa två ihop: livlinan är tanken på att jag kan ta med mig en massa slamprover från den här läskiga botten jag är nere och dyker på, och göra något skojigt av det, som i intervjuerna du nämner. Motivationen är att jag därigenom kan erbjuda tröst för alla som har den där hemska känslan av att världen är full av idioter.

Väl på plats finns fler strategier för hur man handskas med hatarna. Vill man ha ett ondskefullt förhållningssätt rekommenderar jag Den galne vetenskapsmannen. Man kan se hatarna som försöksråttor och det går ganska snabbt att lista ut hur olika typer reagerar på olika stimuli. Ju starkare hat och ju dummare dumhet, desto lättare är det i regel att leda iväg objektet på villospår. Man kan tävla med sig själv om hur många repliker in i framtiden man kan aptera en fälla och sedan leda dit försökspersonen med lock och pock.

Är man tvärtom hippie kan man trösta sig med att hatarna faktiskt, hur konstigt det än kan verka vid en första anblick, är människor som du och jag. Hatet är i regel inget de går omkring och skriker ut dagarna i ända, utan ett uttryck för frustration de släpper ut på internet när de har det jobbigt. Använder man vanlig enkel vänlighet och försöker ärligt sätta sig in i hur hatarna känner sig och hur de blivit som de är så finner man ofta att de inte är så hemska innerst inne.

Jag är bekymrad över de åsiktsapartheidmurar vi själva byggt upp också. Klokt folk vill inte ta i pesthärdarna med stång, just för att de vet att en titt i en genomsnittlig Aftonbladet-kommentartråd kommer leda till att man måste tillbringa resten av kvällen sittande hopkrupen i duschen. Men samtidigt blir man ju så glad när man någon gång hör en klar och frisk stämma i dynghögarna. Låter man de bittra, ledsna och hatiska mörkermännen fortsätta härja ostört på internet medan man själv bara kommunicerar via officiella kanaler som vuxna fintidningar på papper och deras websidor så förstärker man surkukarnas underdogstatus. SD's inträde i riksdagen har vederlagt tiga-ihjäl-strategin. Jag vill vara sträng mot den intellektuella klassen: de är bekväma, fega och snobbiga. Vi har en aning om hur det hänger ihop: en person som har tid att sitta dygnet runt och skriva tusentals deprimerande inlägg på internet är en sur och missnöjd person just för att han (ibland hon) har den där tiden från början. För mycket datatid bakom stängda persienner skapar mer hat och mer alienation, spiralen är ett faktum. Klokt folk ska inte behöva bli såna, men om alla som idag ojar sig inför sina likasinnade kompisar på Facebook istället tog fem sekunder varje dag och skrev ”du har fel, alla mörkhyade/kvinnor/arbetslösa är inte skurkar” på valfri hatplats så kommer hela samhällsatmosfären förändras på nolltid. Bara skriv det, logga ut och gå sen och gör något roligt. Ansvaret för det rådande äckelklimatet vilar lika tungt på de fisförnäma fåtöljradikalerna som på de ljusskygga hobbynazisterna på internet.

Jag tror jag har ganska hög tolerans för dumhet i så motto att jag inte känner ett behov av att skälla ut folk hela tiden, men jag erkänner att om jag vaknat på del sida så kan tröskeln för att bli betraktad som dum av mig vara ganska låg. För mig är relationen dåligt självförtroende – känslomässig åtkomlighet för dumskallar helt glasklar. Man blir bara arg på folk man upplever som ett hot på något sätt. En bra dag ser jag bara alla dumskallar som gulliga små tomtar som går omkring och lever sina söta små liv. Ett storhetsvansinne som inte drabbar någon annan, så länge jag har vett att hålla käften om det.

Din bild ”Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden” sitter uppsatt på min vägg, och varje gång jag tittar på den upptäcker jag en ny rolig/grotesk bilddetalj att fnissa åt (nu senast att CP:t i rullstol har (ett pyttelitet) stånd). Det verkar som att du lägger ner mycket tid på själva teckningarna. Hur viktigt är det för dig att ansiktsuttryck och sånt blir exakta? Tecknar du om en bild om, säg, Fredrik Reinfeldt inte ser tillräckligt plufsig ut? Och är det förresten en medveten strategi att porträttera meningsmotståndarna som fula?

Jag jobbar ständigt med att försöka få till mer exakta ansiktsuttryck och det tror jag hänger ihop med att jag hämtat mycket humorinspiration från film och tv. Det är skitsvårt att få till rätt min, men när det lyckas kan man höja skrattfaktorn med upp till trehundra procent. Det blir en del omritande ibland, men mitt mål är att det ska sitta i ryggraden. Det känns lyxigt att vara nästan 40 år och fortfarande märka att jag kan bli bättre.

Fula motståndare... nä, de bara blir så. Ibland blir det lite konstigt, som i en ruta i Full sysselsättning där Mats Jonsson pratar med en journalist från Expressen och Mats ser ut som en vanlig gullig kille och journalisten ser ut som ett monster. Orka inte göra om det.

Jag uppskattar ditt friska användande av cartoony effekter, som att nån svimmar av chock eller att plommonstopet sprätter iväg av pur förvåning. Vilken Hanna Barbera-effekt skulle du vilja kunna överföra till verkliga livet?

Jag skulle vilja kunna ta fram en skylt med en förtydligande text, som Droopy. Eller överhuvudtaget ta fram användbara saker från bakom ryggen, typ en stor klubba eller så. Jag skulle även vilja ha ögon som åker ut när jag blir förvånad.

Nu till nåt helt annat: Stämmer det att du gjort slut med feminismen, och i så fall – varför då? Vad ser du som rörelsens största problem?

Jag annonserade för ett halvår sedan att jag hoppade av feminismen. Egentligen var det ett slags experiment för att se vad som skulle hända om man tog bort själva ordet och behöll allt annat. Problemet, som jag såg det, var fixeringen vid vissa ord och symbolhandlingar, och benägenheten att upprätta regler och sedan sätta dit folk för brott mot dessa regler utan att först ha brytt sig om att informera om dem. Vissa blev jättearga av mitt påstådda avhopp, men ingen ville riktigt prata om det. Sen dess har någon hittat på att det är dags för en ”manlighetens kris” igen och folk som tokstollarna på det där GenusNytt du nämnde tidigare har börjat låta tala om sig. Det stod snabbt plågsamt klart att det helt enkelt inte fanns något att hoppa av till. Många män som känner sig manskrisiga har en väldigt dimmig och trasslig lösning som mynnar ut i att man ska ta alla feminismens fel och brister och skapa en motvikt i form av en identisk hink med skit. Resultatet blir alltså dubbelt så mycket skit mot vad vi hade från början.

Själv kan jag i nuläget inte bekymra mig om ifall folk tycker jag är en feminist eller inte. Jag tror jag uppfyller vissa grundkriterier; jag tror det finns något som kan kallas könsmaktsordning, jag är medveten om att kvinnor utsätts för saker som män inte utsätts för och att en del av mitt samhällsansvar ser ut på ett specifikt sätt därför att jag är man, osv. Utöver det har jag en del övertygelser som jag inte är säker på att jag delar med den feministiska majoriteten längre. Jag gillar inte könsroller särskilt mycket t ex, och jag gillar inte porr, alltså du vet, ”porrindustri”-porr eller att kvinnor måste vara under 20 år och halvnakna för att få vara med i tv. Jag är alltså jag, jag kan inte helt smita ifrån att jag är en del av samhället, men om den feministiska kollektivhjärnan utvecklas åt ett annat håll än mig finns det inget jag kan göra åt det.

Det kändes också befriande att inte behöva vara rädd längre. Jag försöker behålla någon slags objektiv översyn så jag själv kan skilja på när jag begått ett manligt misstag som förtjänar feministisk kritik och när någon bara försöker sätta dit mig och blandar in feminism som ett maktinstrument. I min likhetsfeministiska modell finns utrymme för tanken att kvinnor kan vara fullfjädrade psykopater eller praktarslen och ändå ha ett hum om feministisk teori. Jag tror att många av de nymornade antifeministiska tokstollarna har en liknande ingång, de har stött på feminister som skådat ljuset och är helt slutna för alla former av nya intryck, även om dessa intryck kanske skulle flyttat dem närmare målet de hade från början. Jag har nu sett hur fel det blir att hantera sådana erfarenheter genom att ta avstånd från feminismen och känner att det där avhoppet var rätt fjantigt egentligen. Men jag säger ändå som jag alltid sagt: är jag feminist? Inte fan vet jag, bestäm du. Hade det funnits en rörelse kanske jag varit ledsen om jag inte fått vara med i den, men jag tycker inte det gör det riktigt. Mest liksom ”the radical notion that women are people”.

Det jag vet om ditt förflutna är att du vuxit upp i Värmland, varit en del av DIY-rörelsen och … sen vet jag inte så mycket mer. Vad har du gjort? Har du nånsin gjort nåt extremt vanligt, t.ex. pluggat/haft ett ”dagjobb”/bott utomlands/krisat?

Jag har läst en satans massa kurser och gått skolor som handlat om film, konst, animation, grafisk formgivning, media osv och hade en tonårskris som sömlöst gick över i en medellivskris. Betraktar mig som ganska lyckligt lottad. Inget knark, inget våld, inga för tidiga dödsfall i familjen. Jag har varit hemlös och arbetslös men ändå haft turen att bo i Sverige, så jag har kommit på fötter igen. Aldrig haft bil, varit gift eller gjort lumpen. Just det, jag har en massa studielån, det är ju ganska vanligt. Brände det mesta på att supa och plugga saker jag var för dum för att förstå när jag var tjugo.

Slutligen: vilket/vilka ”inneord” skulle du vägra ta i din mun? (Tänk ”livspussel”, ”bromance”, ”flumskola”, osv.) Varför?

Jag tycker ”bromance” låter lite sött, men jag har en svaghet för teleskopord och fnissar ständigt åt hur galna amerikanerna är i att konstruera nya såna hela tiden. Det kanske är en extremt vanlig grej jag kunde svarat på förra frågan, fnissa åt teleskopord.

Annars är jag känslig för alla former av modeord och överanvända klichéer och kan få för mig att börja störa mig på jättekonstiga grejer. Av någon anledning gillar jag inte när folk inleder ett stycke med ”Och ja,...” eller ”Och nej,...” Kan inte förklara eller försvara denna motvilja egentligen. Jag har ju också i min internetdebattforskning hunnit tröttna rejält på vissa uttryck. Nu tog det helt stopp i skallen, men jag har radion på i bakgrunden och nu hörde jag ordet ”alfahanne”. Det skulle jag inte ta i min mun. Det finns ju en speciell typ av ordfällor, där man skriver under på en hel, ofta helt förfärlig, världsförklaring i samma stund som man börjar använda ett visst ord.

Tackar och bockar!