INTERVJU: Jonatan Unge!

Jonatan Unge är en av de roligaste stand up-komikerna jag vet, och jag har äran att få jobba tillsammans med honom i (nu kommer det igen) Tankesmedjan. Få människor kan, som Jonatan, säga helt sinnessjuka saker på scen och i radio – och komma undan med det.

Hej kära Jonatan! Du är en av få högerorienterade människor jag tycker väldigt mycket om. Är det för att du faktiskt ÄR vettig, eller för att du har lyckats charma mig med din högborgerliga sociala kompetens?

Antagligen är det på grund av min högborgerliga sociala kompetens. Jag och mina gelikar har ju den där förfinade egenskapen att kunna bemöta alla sorters olika människor på samma avslappnade och älskvärda sätt utan att döma, se ner på eller positionera dem hierarkiskt. Vilket vi så klart gör men inte på ett sådant sätt att de märker det. Vissa anser att det är att vara falsk men vi föredrar att kalla det för att vara hövlig. Men egentligen tror jag att dina varma känslor för mig beror på att vi delar en gemensam syn på världen. En världsbild som grundar sig på att du är ett väldigt sött djur som bits om den/du av någon anledning skulle bli förargad över något.

Jag känner dig som en person som röner mycket framgång och kärlek, men har å andra sidan bara känt dig i drygt ett år. Har det alltid gått så lätt för dig? Har du nån gång stött på en motgång? Vad?

Självfallet har jag upplevt motgångar och varje gång det skett så har jag tacklat dem på exakt samma sätt, nämligen genom att omedelbart ge upp. Ta bara mina pianostudier som exempel. I början gick allt galant. Jag behärskade musikstycket ”Spanien” utan några som helst problem och för min tolkning av ”Skridskovals” fick jag till och med en guldstjärna av min lärarinna. Men så kom jag till ”Nu grönskar det” i nothäftet och där blev det plötsligt lite motigt. Så jag tackade för mig och har sen dess inte så mycket som sett åt ett piano. Precis som jag gav upp matematiken när vi kom till andragradsekvationer, tyskan vid ackusativobjekt, och varenda universitetskurs efter b-nivån.

Och då talar jag bara om sådant som jag i alla fall i början har haft lätt för. Om något direkt visat sig vara svårt eller krångligt gör jag aldrig ett andra försök. De enda områden jag kan komma på att jag misslyckats med redan från start men som jag ändå fortsatt att ägna mig åt är sex, kärlek och stand up. Min debut på dessa områden var alla katastrofala men av någon outgrundlig anledning gav jag ändå inte upp. Troligtvis på grund av att det första är en drift, det andra en drog och det tredje en störning jag inte lyckats råda bot på.

Båda dina föräldrar är ju kända journalister. Är det inte lite förutsägbart att du också jobbar med media? Borde du inte ha revolterat genom att bli typ logistikansvarig på ett Ica Maxi i en mellanstor svensk stad?

Min revolt mot mina föräldrar var just att följa i deras fotspår. De har aldrig uppmuntrat mig att skriva eller söka mig mot mediebranschen. Tvärtom ville de att jag skulle ägna mig åt något helt annat. Mamma drömde om att jag skulle börja på Handels eller studera juridik men allra helst önskade hon nog att jag skulle hamna på UD och kanske till och med bli ambassadör precis som min morfar. Pappa tjatade alltid om att jag borde bli takläggare. Han har alltid haft en väldigt romantisk syn på hantverkare och dessutom menade han att takläggaryrket var extra åtråvärt eftersom man får så mycket frisk luft.

Du ska själv bli pappa snart. Finns det nåt du hoppas redan nu att ditt barn ska göra med sitt liv, och motsatsen: vilken bana ser du helst inte att hon slår sig in på? Hur hoppas du att ditt barn ska se på dig och det du gör?

Jag hoppas eller kräver snarare att hon börjar på Handels eller studerar juridik men allra helst önskar jag nog att hon hamnar på UD för att förhoppningsvis tillslut bli ambassadör precis som min morfar. Men det viktigaste är att hon inte blir dansare eller veterinär. Nej, jag kan inte respektera någon vars yrke är att röra sig rytmiskt till musik eller studera fem år för att sen ägna sig åt att rädda livet på dvärghamstrar. Egentligen hoppas jag väl att hon ägnar sig år något hon älskar att göra men det skulle kännas tryggt för mig om hon först skaffade sig någon sorts yrkesledande högskoleutbildning så att hon alltid skulle ha något att falla tillbaks på. När det kommer till hennes syn på det jag sysslar med så hoppas jag bara att hon inte kommer att döma mig allt för hårt.

Din judendom är lite diffus – du är inte troende (?) men i vissa fall praktiserande. Är den på allvar? Hur cool anses du vara i judiska kretsar?

Det är den absolut. Visserligen känner jag ibland att jag bara låtsas vara jude och att den judiska delen av mitt liv är lite som ett lajv, men i så fall är det ett lajvade på allra största allvar. Judendomen är för mig en kultur, en historia och ett sammanhang som jag och en massa andra människor har bestämt oss för att vi delar och tillhör. Med det tillkommer en gemenskap som innebär att man är självskriven i en massa olika sammanhang bara på grund av att man är jude. De högtider och ritualer som jag praktiserar gör jag för att känna känslan av att vara en del av något större men framför allt för att, i alla fall för en liten stund, få slippa känna mig så ensam.

På frågan om hur cool jag är i judiska kretsar så blir mitt svar: Inte jätte.

Hur höger är du på en skala om vi säger att Vänsterpartiet är (*letar efter neutrala exempel*) helvetets första krets och Moderaterna/SD den nionde och sista? Hur mycket bränner det?

Det bränner mycket. I båda ändarna. Jag ser mig själv som en högerfascistisk kommunistliberal fast ganska hårt centrerad i mitten.

På Tankesmedjan-kontoret sitter du ofta och spelar onlinespel istället för att jobba. Vilket är det bästa spelet?

Clan Wars. Det är ett strategispel som går ut på att dina orcher ska döda andra orcher.

http://www.addictinggames.com/strategy-games/clan-wars-game.jsp

Du pratar ofta om din ångest på scen, men du utstrålar inte särskilt mycket ångest. Är humor ett verktyg för dig för att skyla (eller distansera dig från) verkliga, existentiella issues? Har du nån gång varit riktigt innerlig?

Jag skulle inte vilja kalla det för ett verktyg för det låter som om jag skulle ha kontroll över det, snarare är det väl en sorts störning som triggas igång av Gud vet vad.

Och ja, innerlig har jag varit. Aldrig i Tankesmedjan eller på en stand up-scen, inte helt och fullt i alla fall men flera av mina krönikor för Morgonpasset Sommar var gjorda med ett stort allvar och ärlighet.

Okej, nu inser jag att du fått lite neggigare frågor än de andra, så jag tycker att det är dags för en typisk TV4-fråga: Varför är du så fruktansvärt bra, Jonatan?

Men det är jag ju inte, din dumma lilla sötnos! Tokfia där.

Puss på dig, Jonatan!

PS till alla andra: missa inte att lyssna på Jonatans roliga krönikor i Tankesmedjan. Här är ett smakprov: