INTERVJU: Sara Hansson!

Sara Hansson har länge varit min parhäst. Vi har inte bara suttit bredvid varandra under två år på serieskolan och gett ut en massa fanzin ihop – vi jobbar också tillsammans med Tankesmedjan i P3, där Sara en gång i veckan bjuder på sin snitsiga krönika Jag är inte arg, jag är besviken. 2009 kom noveletten Den hemliga kroppen, en berättelse om den kroppsångest som pådyvlas oss redan som barn, och nu är hon aktuell med mästerverket Vi håller på med en viktig grej, som handlar om att gå på mellanstadiet, hitta en bästis och revoltera mot de vuxna. Det är ett album som alla, och jag menar ALLA, ska läsa.

Hej gulledu! Vi håller på med en viktig grej är ett av de mest träffsäkra seriealbum som nånsin tecknats, och jag tror (= vet) att många fler än jag känner igen sig extremt mycket i din berättelse. Var detta nåt du kunde känna under själva arbetet eller kom det som en överraskning? Vilken reaktion på boken har varit finast?

För det första: TACK, vad fint sagt! Det enda jag egentligen var säker på när jag jobbade med boken var att jag visste hur jag ville att den skulle vara, och att den i slutändan blev precis så. Men att andra skulle förstå eller känna igen sig, det tänkte jag inte på så mycket under arbetet. Jag försöker att inte tänka på mottagandet när jag är mitt uppe i en skaparprocess. Men nu är jag såklart PISSGLAD för alla fina recensioner och så, och det jag är gladast för är att jag känner mig så himla förstådd. Ibland när man gör nåt märker man på folks reaktioner att man blivit helt missförstådd, men nu har jag känt tvärtom, att folk har fattat.

Du är otroligt disciplinerad. I sluttampen av arbetsprocessen med din bok stängde du t.ex. in dig i två månader och snittade på två färdigtecknade sidor per dag. Du är också sparsam, och måttfull när det kommer till alkohol och sånt. Vad tror du har fått dig att bli så... rekorderlig? Har du nåt tips till alla som har en lite mer rörig arbetsprocess eller, säg, dricker tre öl för mycket en fredagskväll?

Hm... Båda mina föräldrar kommer från arbetarfamiljer och är väldigt plikttrogna. Men jag är bara disciplinerad på det där sättet när jag känner passion för något. På arbetsplatser där jag känt mig utnyttjad, underbetald, eller extremt uttråkad har jag fuskat hela tiden. Spelat spel på mobilen, maskat, sovit osv. Jag hade aldrig kunnat jobba på det där sättet med boken om jag inte älskade det. Det bästa är när jag kommer in i nästan trans och det enda som får mig att fatta att nu har det gått fem timmar till är att jag är hungrig igen. Så mitt tips är att göra saker som man verkligen känner lust och passion för, det som känns viktigt. Håll på med en viktig grej.

Sen vet jag inte vad jag tycker om det här påståendet att jag skulle vara så måttlig när det kommer till alkohol. Min inre mobbade tönt blir stött, och vill börja berätta rövarhistorier om hur full jag varit och var jag har spytt och sånt. Men jo, det stämmer nog ändå att jag har rätt bra koll på mig själv, och jag antar att det är det det handlar om: att jag vill ha kontroll. Rädd för att inte ha kontroll. Kommer verkligen nån annan fixa allt åt mig om jag inte har kontroll? Och mitt tips på detta temat är: drick varannan vatten. Nä jag bara skämta. Jag har inga tips på temat.

Du måste ha fått den här frågan så många gånger nu att öronen blöder, men jag frågar ändå: det här med att teckna självbiografiskt – är inte det väldigt läskigt? Är du inte rädd för att såra någon, eller att någon av dina vänner/anhöriga ska ha upplevt saker på ett annat sätt?

Jo, delvis. När det handlar om mig, då har jag ju själv bestämt precis vad jag vill lämna ut, så det är inte så läskigt. Men däremot tänker jag självklart mycket på andra som på något sätt är med i serierna, och det är svårare. Jag byter namn och utseende på alla, men vissa karaktärer går ju inte att undgå att utelämna vem dom är i verkliga livet, till exempel mamma och pappa. Och där resonerar jag så att massa saker berättar jag inte, för deras skull. Men jag tycker att alla har rätt till sin egen historia, sitt eget liv och att berätta om det, så vissa grejer har jag ändå valt att berätta om, även om det säkert är svårt för dom att läsa.

Din superkraft – förutom att se fabulös ut i alla former av tights – är ju ditt övernaturligt goda minne. (Till alla andra: Sara kan typ ordagrant citera barnprogram från -93 och minnas vilken färg man hade på tröjan den 5:e december förra året.) Hjälper det dig mycket i ditt arbete med självbiografiska serier? Och vad finns det för för- respektive nackdelar med att vara Lisbet Palme i övriga livet? (Lisbet Palme används här som exempel på person med bra minne - Lisbets är ju enligt egen utsaga fotografiskt! - och inte som en människa som t.ex. med jämna mellanrum älskade med Olof Palme.)

Ja, jag tror att det hjälper till massa, till exempel då under arbetet med boken. Varje gång jag satte mig vid ritbordet skapade jag den där världen, den som boken utspelar sig i, och gick in i den. Om jag inte mindes så mycket hade jag ju inte haft lika mycket att jobba med.

En gång när jag tyckte det var tråkigt att ha bra minne var när jag var ihop med en kille som aldrig kom ihåg nånting. Då kunde det va såhär att jag tog upp nåt mysigt vi hade gjort ihop typ "kommer du ihåg när vi satt på ditt tak och åt frukost?" och han ba "nä, har vi gjort det?". Då kändes det som jag blev mycket mer engagerad i relationen än han bara för att han hade minne som guldfisk och det var orättvist. Som du kanske känner till känns ju parrelationer ofta som en never ending maktkamp och då vill man ju inte va i underläge.

Din bok handlar bland annat om att tycka om en förälder mer än den andra. I ditt fall är det att gilla mamma mer än pappa, men om man tittar på bokutgivningen överlag så verkar det ju som att skrivande människor älskar, eller i alla fall intresserar sig för, sina fäder betydligt mer. (Hanna Hellquist, Alex Schulman, Åsa Linderborg, m.fl.) Varför tror du att så många skriver om sina pappor?

Är det för att folk älskar män mer än kvinnor överlag? Män anses väl mer intressanta. Men gud, det tycker inte jag, många män är så himla tråkiga. Dessutom är ju många fäder mer frånvarande än mödrar, då kanske deras barn blir helt needy och vill vinna fädernas gunst och lista ut vad som är deras deal. Medan mamman står där och bara "jag gjorde 100% av allt hushållsarbete och fanns alltid där".

Kommer du fortsätta teckna självbiografiskt, och i så fall: vilket tidsspann ska skildras härnäst? Kan du tänka dig att gestalta alla delar av livet (där det finns en bra story) eller krävs det att det ligger långt bakåt i tiden för att du ska palla?

Ja jag tror att jag kommer teckna mer självbiografiskt. Jag vill i alla fall göra fler serieromaner! Kanske kommer jag göra grejer som är mer fiktiva också, eller istället. Jag tror aldrig jag kommer rita om en alldeles nyligen förfluten tid, då har man ju fortfarande dom relationerna going on som man berättar om, gud vad jobbigt. Plus att jag inte tror jag har en tillräckligt stor distans till livet som pågår nu för att se det som en berättelse. Busy living it så att säga. Men vem vet.

Vi jobbar ju båda med Tankesmedjan i P3, och båda har väl mer eller mindre rollen ”vänstertjej”. Har du nån åsikt som går stick i stäv med övriga vänsterns? (Vänstern i detta fall = allt på babord sida om Socialdemokraterna.) Vilken? Och om inte – ser du det som ett problem att inte, så att säga, gå emot strömmen? Är man mindre trovärdig om man aldrig clashar med sin egen sida?

Nej styrbord om sossarna hittar du mig nog aldrig, men däremot finns det ju extremt mycket spelrum babord om dom (haha ska jag sluta med båt-lingot?). Och där känner jag ju att "hela jag" inte ryms inom t ex bara socialismen, bara anarkismen, bara feminismen osv. Jag kommer säga emot mig själv tusen gånger genom livet och jag tycker inte man ska va ledsen för det eller tänka att man måste komma på vilken ideologi man ska "va" och sen tycka bara så.

Kanske att man är mindre trovärdig om man bekänner sig till en ideologi helt och hållet och bara tycker så och inte vill motivera varför man tycker som man gör i olika sakfrågor.

Jag håller med. Men nu till nåt helt annat: För ett tag sedan hade du releasefest med Spice Girls-tema. Du var utklädd till Geri Halliwell (Ginger Spice). Är hon din favorit-spice? Varför? Och nu när du vet hur bra du passar i rött hår – blir du inte sugen på att ha den färgen permanent?

Ja, hon är min bästa Spice och har varit det sen begynnelsen. Jag tror jag tilltalades (och fortfarande gör) extremt mycket av hennes vulgära, gapiga, "för mycket" -framtoning. Som kvinna är det väldigt lätt att känna att man är för mycket. För känslosam, för kåt, för högljudd, för vulgär, eller för vadsomhelst i och med att ens ideal är att va en ljuv ros och inte en människa. Geri är väldigt mycket kött, en riktig person.

Och jo, jag blir assugen på håret!!! Ska jag?

Ja, det ska du! Tusen tack för att du ville vara med!

PS till er andra: missa inte Saras finfina blogg!