Ansiktet

Gruppen Ansiktet har släppt en ironisk r'n'b-låt, X, som spelas flitigt i t.ex. radio.

Här kan du lyssna på den. Palla'nte bädda in.

Själv tycker jag inte att den är särskilt spännande, men jag antar att det finns människor därute som gillar den. Samt: människor som vill kunna sjunga med i låten UTAN att nödvändigtvis vilja reproducera dess ganska trötta teman, det vill säga Svartsjuka och Uppläxning Av Slampa (= tjej som legat med fler än en).

Den senare gruppen har jag ett tips till. Ni kan enkelt komma runt problemet genom att byta ut två nyckelord i refrängen. Istället för att sjunga såhär...

Vad var det som du sa till mig när vi hade sex?
Det verkar som du skämdes, men jag glömde det direkt.
Du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Micke, men vänta nu ett tag!
Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex?
Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Baby, jag undrar: Är inte det ditt ex?

... kan ni överrösta med en helt annan version. T.ex. denna:

Vad var det som du sa till mig när vi hade sex?
Det verkar som du skämdes, men jag glömde det direkt.
Du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Brago, men vänta nu ett tag!
Är inte det ett kex? Är inte det ett kex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det ett kex?

Det funkar fortfarande hyfsat bra med dramaturgin. (Eller rättare sagt: det är precis lika långsökt att en tjej skulle ropa "Brago" som att hon skulle räkna upp alla sina ex namn varje gång hon ligger med nån i gruppen Ansiktet.) Men tycker man att kex är ett lite för uppenbart/lamt rimord kan man byta ut det mot andra. Typ:

... du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var lustspel, men vänta nu ett tag!
Är inte det det ett spex? Är inte det ett spex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det ett spex?

Eller:

... du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Sarah, men vänta nu ett tag!
Är inte det det en Lex? Är inte det en Lex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det en Lex?

För ord med två stavelser, som "annex", får man helt enkelt stryka "en"/"ett".

Jag tror att det var flygel, men vänta nu ett tag! Är inte det annex?

Och i vissa fall även "att" i första ledet.

Jag tror det var förteckning, men vänta nu ett tag! Är inte det index?

Ja, ni hör ju att möjligheterna är oändliga. Hej hej!


-------------------------------------------------------

PS: Den cyniskt lagde kan även använda låten X som underlag till sommarens taskigaste lek. Den går ut på att peka på random ful människa på stan och (sjung-)fråga en kompis "Är inte det ditt ex?".

PS2: Vill du ha prov på fler låtar där olika konstellationer av män uttrycker sitt missnöje över dumma små kvinnor rekommenderas Liv Strömquists krönika om att mästra en tjej musikaliskt.

PS3: Inget tema nästa vecka heller. Hoppas ni står ut med mig ändå.

Ägg

Råkade tappa ett ägg idag. Ett annat ägg blev såklart förfärat.

Det var allt jag hade att rapportera.

De heterosexuellas parad

Nästa vecka går Stockholm Pride av stapeln. Här är en serie om en annan sorts folkfest.

PS. Den här serien och många, många fler kan även läsas i min bok Mig blir du snart kär i.

Arbetsplats

Jag tycker själv att det är asroligt att titta på fotografier föreställande olika serietecknares/bildkonstnärers skrivbord (och inspirerades förra veckan av hur fin Sara H:s arbetsplats är). Dessutom är jag barnsligt förtjust i alla former av kontorsmaterial, och den stökighet som uppstår när man t.ex. klipper och klistrar.

Så, därför ska jag slänga upp lite bilder på min egen arbetsplats. Tycker du att sånt är svintråkigt/analt/småborgerligt är det bara att blunda. Here goes:

Vid det här skrivbordet sitter jag (oftast) och jobbar. Det är nån sorts ljusbord egentligen, men jag har aldrig använt det till det. Behöver en bild ljusbordas använder jag vanligtvis fönstret, eller datorskärmen.

Såhär ser skrivbordet ut på närmare håll.


Och såhär på ännu närmare.

På väggen sitter nån sorts kroksystem med porslinsburkar. Det tog typ en timme från det att jag hade köpt burkarna till att jag ritade på dem.

Jag vet inte varför jag tvångsmässigt måste rita ansikten på saker. Det är likadant med bokhyllan.

(Där var jag dock förutseende nog att inte rita direkt på trät, utan på papper.)

Och väggklockan gick samma öde till mötes. Jag ritade på den utan att ens ha kontrollerat att den fungerade. Det gjorde den inte. Så nu har jag en klocka som bara går rätt två klockslag om dagen, men som jag inte kan lämna tillbaka.

Förutom att rita gillar jag att fästa klistermärken på alla möjliga grejer. Datorn dekorerades med bulliga fågelstickers jag beställt från Japan. Den lelle blå fågeln med lång näbb (i vänster hörn) är min favorit. Nån som vet vilken art det är?

Jäjä, det här var allt för nu. Ikväll eller imorgon återkommer jag (förhoppningsvis) med ett lite mer ambitiöst inlägg. Puss på er så länge!

Nästa intervjuvecka...

Nu står det klart att det blir en till intervjuvecka! De som ska intervjuas är inga mindre än:

Lisa Magnusson (skribent)
Kalle Lind (författare)
Hanna Peterson (serietecknare)
Kringlan Svensson (komiker)
Nour El-Refai (komiker+skådespelare)

Och det jag undrar nu är såklart: har ni några bra frågor till dem?

...

Har inte bloggat i helgen eftersom jag varit bortrest + att det inte funnits inspiration att skriva när nyheterna varit så fruktansvärda. Mina tankar går till alla som förlorade någon närstående. Det finns verkligen inte ord för det här.

Ang. bloggen kommer det temalösa experimentet att fortsätta en vecka till.

Lågtryck

Jag älskar dåligt väder på sommaren, för då behöver man inte motivera för diverse livsnjutare varför man helst av allt stannar inomhus.

Puss och hej!

Dagens faktaskörd

Igår skrev jag om nåt störigt.


Idag tänkte jag skriva om nåt bra, eller nåt som åtminstone överraskat mig.

När jag hört ordet kväkare har jag alltid tänkt på typ mormoner eller Jehovas vittnen eller liknande. Men idag kollade jag upp vad kväkarna faktiskt är och blev, tja, överraskad. För de verkar inte alls vara några crazy bananas med döda ögon som springer runt med en Bibel i den ena handen och en Ja till livet-pamflett i den andra.

Det här är vad jag lärt mig om kväkarna, a.k.a. Vännernas samfund, idag (observera att min källa är The Internetz och att allt inte behöver stämma):

- Sedan 1600-talet (nästan medeltiden alltså) har kvinnor och män haft samma status inom Vännernas samfund
- Kväkarna är hängivna pacifister och ägnar sig idag åt att bl.a. gömma flyktingar
- De var motståndare till slaveriet när det begav sig
- Samfundet är icke-hierarkiskt (det finns inga präster eftersom man anser att varje människa har en bit av Gud i sig)
- Hetero- och homosexuella relationer är likställda inom VS

Jaja, jag vet att detta borde vara minimikrav, men är det inte rätt ball ändå? Det är gött att ens fördomar kommer på skam emellanåt.

Men, precis som med alla andra samfund finns det säkert en massa skit med Vännernas samfund också. (Till exempel uppfostrades Richard Nixon av kväkare.) Fast det bortser jag från just nu.

Vilken gudinna är du?

För ett tag sedan fick jag tips om att ett företag som säljer rakhyvlar har en hemsida där man kan testa vilken sorts gudinna man är. Och vad vore jag för halvmesyr till kvinna om jag inte deltog i testet? Låt se...



Första frågan är hur min rengöringsrutin ser ut. Här kan jag välja mellan de helt naturliga alternativen "Levande ljus och ett lugnande bubbelbad", "En lång, varm och lyxig dusch" och "Fem minuter i duschen är allt jag behöver". Jag klickar på alternativ 3.

Nu vill rakhyvelsföretaget veta vad som är viktigt för mig när jag väljer skönhetsprodukter. Vill jag att de ska vara hudvårdande och skonsamma, ge dramatiska resultat eller göra jobbet så snabbt som möjligt? Hm. Alternativ 3 igen. Men det är nu testet börjar bli svårt...

... för på frågan "Hur ofta brukar du raka dig?" rör sig alla alternativ inom ett pretty snävt tidsspann. Jag får bara välja mellan 1) "Varje dag" (med det något opåkallade tillägget "Jag avskyr stubb!"), 2) "Varannan dag" och 3) "Ungefär två gånger i veckan räcker för mig". Räcker? Jag ska säga vad som inte räcker. Tre svarsalternativ, där det mest c-r-a-z-y är att att man inte rakar benen oftare än två gånger i veckan.

Men jaja. Som den lydiga konsument jag är vill jag såklart inte ljuga i mitt svar (tänk om det - ve och fasa - skulle rubba deras dyrbara marknadsföringsunderlag!), så jag ser mig om på hemsidan efter en knapp som hoppar över frågan. Det finns ingen. Jag trycker motvilligt på alternativ 3.

Sista frågan är vad jag tycker är den perfekta rakningen. Vill jag ha en så nära rakning som möjligt, en enkel och bekväm rakning eller en känselupplevelse? Känselupplevelse? Som i vadå, orgasm? Jag tittar på den bild som illustrerar svarsalternativet för att få ledtrådar. Men det är svårt att säga vad kvinnan i badet känner. Kanske känner hon sig lite stressad över att ha släpat ut badkaret i trädgården. Kommer hon orka bära in det igen? (Och alla de där blombladen, kommer hon palla städa bort dem direkt, eller bara tappa ur vattnet och låta dem ligga där i flera veckor och bli som en grötig, rosa hinna över emaljen?) Omöjligt att avgöra.

Jag försöker tänka vilka känslor jag själv upplevt under rakning. Det enda jag kan komma på är smärta, och eventuellt yrsel efter att ha stått flera minuter i nån onaturlig, akrobatisk position. Är det känslor jag vill uppleva igen? Jag klickar på alternativ 2, eftersom det innehåller ordet "bekväm".

Och nu har stunden kommit då jag äntligen ska få reda på vilken gudinna jag är. Är jag månne Minerva, vishetens gudinna? Eller osämjans, Discordia? Eller rentav Proserpina, gudinna av underjorden?


Nej. Jag är gudinnan av spontanitet.

Gudinnan av spontanitet, vilken är det nu igen? Jag konsulterar Wiki men får inget vettigt svar. Vad jag däremot får svar på av testet är vilken rakhyvel som är "den rätte" för mig. Den heter Tropical. Tack!

Nu när jag lärt mig att mitt motto är "Redo för allt!", och att "den perfekte partnern" är en plastbit med en sorts kniv i, kan jag slappna av och avnjuta rakhyvelsföretagets vackra hemsida utan press. Jag hittar snabbt till avdelningen Tips och vanliga frågor.

Fråga: Ska jag raka mig annorlunda på sommaren?
Svar jag förväntar mig läsa: Gör precis vad du känner för. Det finns inga regler.
Faktiskt svar: Slät hud på sommaren är ett måste!


Fråga: Hur säger jag "ja" till vackra ben?
Svar jag förväntar mig läsa: Vadå säga ja? Aha, det är som i en På spåret-ledtråd? Så nåt med giftermål kanske? Eller?
Faktiskt svar: Allt måste vara perfekt på din stora dag. Titta igenom "Hitta rätt rakhyvel" för att hitta just den rakhyvel du kan bli kär i - och låt honom honom falla för dig igen. Och igen.


Fråga: Måste jag lägga extra tid för att raka mig på gymmet?
Svar jag förväntar mig läsa: Det där var det dummaste jag h... SJÄLVKLART ska du inte det!
Faktiskt svar: Självklart ska du det! Du lägger ju ner otaliga timmar på att träna mage och lår, varför inte förfina dina bästa tillgångar och ge dem en nära och sexig rakning?

Jaja. Hur trevligt jag än haft inne hos rakhyvelsföretaget - och hur mycket jag än lärt mig - känner jag att det nog börjar bli dags för mig att lämna dem. Men innan jag går vill jag såklart tacka för mig och önska dem all lycka med sin fortsatta verksamhet.

Reklam!

Nu under sommaren har jag tecknat serier till en väggkalender för Galago. Den kommer heta Världens sötaste kalender och handla om allt som är typiskt gulligt, som pandor, färgen rosa och Justin Bieber. Här är t.ex. en ruta ur min serie om cupcakes:

Kalendern kommer ut till bokmässan, och om man vill kan man bevaka den redan nu, typ här.

Men nu ska jag sluta göra reklam och istället samla ihop mina bästa tuschpennor, köpa lite godis och gå hem till Sara H. Vi ska teckna en tjusig serie om antifeminister till nästa Bang.

Puss och kram!

Istället för substans: NÄBBDJURSBEBISAR!!!

<3 <3 <3

En serie-sketch

Här kommer en serie jag tecknade till Rikets sal-boken (a.k.a. den minst uppmärksammade och sålda humorboken i historien (bortsett från den här)). Eftersom de flesta av er aldrig kommer läsa serien i pappersform kan jag lika gärna slänga upp hela härligheten här.

(Ni klickar såklart på sidorna för att se dem större.)

"Helt vanlig blogg"-vecka

Som ett experiment ska jag inte ha nåt tema nästa vecka, utan behandla Fem bilder som en helt vanlig blogg, där helt vanliga saker kan hända. Jag kanske uppdaterar två gånger på tisdag, en gång på onsdag och en gång på fredag, och alla inlägg kan kan handla om helt olika saker. En random, infallsstyrd bloggvecka, helt enkelt.

(Kanske är det ett led i att på sikt avveckla Fem bilder som temablogg. Det här med att alla bildidéer måste komma i grupper om fem kan vara begränsande och uttröttande, och ibland känner jag mer för att skriva nåt långt och omständligt än att rita. Men, som sagt, det här är bara ett test och än så länge är inget bestämt.)

Puss på er, tosshövven!

Och PS: Jag är glad att så många verkade gilla den här veckans intervjuer. Lättpåverkad av smicker som jag är - och för att hela projektet var så jävla roligt - funderar jag på att ha fler intervjuveckor. Och jag undrar: vilka skulle ni vilja se intervjuer med? Ett grundkrav är att personerna i fråga finns i mitt kontaktnät, t.ex. att jag jobbat med dem eller i alla fall känner nån som känner dem. Vilket såklart kan vara svårt för er att veta. Men namedroppa på av glatta livet, så kan jag sålla bland alternativen.

INTERVJU: Sara Hansson!

Sara Hansson har länge varit min parhäst. Vi har inte bara suttit bredvid varandra under två år på serieskolan och gett ut en massa fanzin ihop – vi jobbar också tillsammans med Tankesmedjan i P3, där Sara en gång i veckan bjuder på sin snitsiga krönika Jag är inte arg, jag är besviken. 2009 kom noveletten Den hemliga kroppen, en berättelse om den kroppsångest som pådyvlas oss redan som barn, och nu är hon aktuell med mästerverket Vi håller på med en viktig grej, som handlar om att gå på mellanstadiet, hitta en bästis och revoltera mot de vuxna. Det är ett album som alla, och jag menar ALLA, ska läsa.

Hej gulledu! Vi håller på med en viktig grej är ett av de mest träffsäkra seriealbum som nånsin tecknats, och jag tror (= vet) att många fler än jag känner igen sig extremt mycket i din berättelse. Var detta nåt du kunde känna under själva arbetet eller kom det som en överraskning? Vilken reaktion på boken har varit finast?

För det första: TACK, vad fint sagt! Det enda jag egentligen var säker på när jag jobbade med boken var att jag visste hur jag ville att den skulle vara, och att den i slutändan blev precis så. Men att andra skulle förstå eller känna igen sig, det tänkte jag inte på så mycket under arbetet. Jag försöker att inte tänka på mottagandet när jag är mitt uppe i en skaparprocess. Men nu är jag såklart PISSGLAD för alla fina recensioner och så, och det jag är gladast för är att jag känner mig så himla förstådd. Ibland när man gör nåt märker man på folks reaktioner att man blivit helt missförstådd, men nu har jag känt tvärtom, att folk har fattat.

Du är otroligt disciplinerad. I sluttampen av arbetsprocessen med din bok stängde du t.ex. in dig i två månader och snittade på två färdigtecknade sidor per dag. Du är också sparsam, och måttfull när det kommer till alkohol och sånt. Vad tror du har fått dig att bli så... rekorderlig? Har du nåt tips till alla som har en lite mer rörig arbetsprocess eller, säg, dricker tre öl för mycket en fredagskväll?

Hm... Båda mina föräldrar kommer från arbetarfamiljer och är väldigt plikttrogna. Men jag är bara disciplinerad på det där sättet när jag känner passion för något. På arbetsplatser där jag känt mig utnyttjad, underbetald, eller extremt uttråkad har jag fuskat hela tiden. Spelat spel på mobilen, maskat, sovit osv. Jag hade aldrig kunnat jobba på det där sättet med boken om jag inte älskade det. Det bästa är när jag kommer in i nästan trans och det enda som får mig att fatta att nu har det gått fem timmar till är att jag är hungrig igen. Så mitt tips är att göra saker som man verkligen känner lust och passion för, det som känns viktigt. Håll på med en viktig grej.

Sen vet jag inte vad jag tycker om det här påståendet att jag skulle vara så måttlig när det kommer till alkohol. Min inre mobbade tönt blir stött, och vill börja berätta rövarhistorier om hur full jag varit och var jag har spytt och sånt. Men jo, det stämmer nog ändå att jag har rätt bra koll på mig själv, och jag antar att det är det det handlar om: att jag vill ha kontroll. Rädd för att inte ha kontroll. Kommer verkligen nån annan fixa allt åt mig om jag inte har kontroll? Och mitt tips på detta temat är: drick varannan vatten. Nä jag bara skämta. Jag har inga tips på temat.

Du måste ha fått den här frågan så många gånger nu att öronen blöder, men jag frågar ändå: det här med att teckna självbiografiskt – är inte det väldigt läskigt? Är du inte rädd för att såra någon, eller att någon av dina vänner/anhöriga ska ha upplevt saker på ett annat sätt?

Jo, delvis. När det handlar om mig, då har jag ju själv bestämt precis vad jag vill lämna ut, så det är inte så läskigt. Men däremot tänker jag självklart mycket på andra som på något sätt är med i serierna, och det är svårare. Jag byter namn och utseende på alla, men vissa karaktärer går ju inte att undgå att utelämna vem dom är i verkliga livet, till exempel mamma och pappa. Och där resonerar jag så att massa saker berättar jag inte, för deras skull. Men jag tycker att alla har rätt till sin egen historia, sitt eget liv och att berätta om det, så vissa grejer har jag ändå valt att berätta om, även om det säkert är svårt för dom att läsa.

Din superkraft – förutom att se fabulös ut i alla former av tights – är ju ditt övernaturligt goda minne. (Till alla andra: Sara kan typ ordagrant citera barnprogram från -93 och minnas vilken färg man hade på tröjan den 5:e december förra året.) Hjälper det dig mycket i ditt arbete med självbiografiska serier? Och vad finns det för för- respektive nackdelar med att vara Lisbet Palme i övriga livet? (Lisbet Palme används här som exempel på person med bra minne - Lisbets är ju enligt egen utsaga fotografiskt! - och inte som en människa som t.ex. med jämna mellanrum älskade med Olof Palme.)

Ja, jag tror att det hjälper till massa, till exempel då under arbetet med boken. Varje gång jag satte mig vid ritbordet skapade jag den där världen, den som boken utspelar sig i, och gick in i den. Om jag inte mindes så mycket hade jag ju inte haft lika mycket att jobba med.

En gång när jag tyckte det var tråkigt att ha bra minne var när jag var ihop med en kille som aldrig kom ihåg nånting. Då kunde det va såhär att jag tog upp nåt mysigt vi hade gjort ihop typ "kommer du ihåg när vi satt på ditt tak och åt frukost?" och han ba "nä, har vi gjort det?". Då kändes det som jag blev mycket mer engagerad i relationen än han bara för att han hade minne som guldfisk och det var orättvist. Som du kanske känner till känns ju parrelationer ofta som en never ending maktkamp och då vill man ju inte va i underläge.

Din bok handlar bland annat om att tycka om en förälder mer än den andra. I ditt fall är det att gilla mamma mer än pappa, men om man tittar på bokutgivningen överlag så verkar det ju som att skrivande människor älskar, eller i alla fall intresserar sig för, sina fäder betydligt mer. (Hanna Hellquist, Alex Schulman, Åsa Linderborg, m.fl.) Varför tror du att så många skriver om sina pappor?

Är det för att folk älskar män mer än kvinnor överlag? Män anses väl mer intressanta. Men gud, det tycker inte jag, många män är så himla tråkiga. Dessutom är ju många fäder mer frånvarande än mödrar, då kanske deras barn blir helt needy och vill vinna fädernas gunst och lista ut vad som är deras deal. Medan mamman står där och bara "jag gjorde 100% av allt hushållsarbete och fanns alltid där".

Kommer du fortsätta teckna självbiografiskt, och i så fall: vilket tidsspann ska skildras härnäst? Kan du tänka dig att gestalta alla delar av livet (där det finns en bra story) eller krävs det att det ligger långt bakåt i tiden för att du ska palla?

Ja jag tror att jag kommer teckna mer självbiografiskt. Jag vill i alla fall göra fler serieromaner! Kanske kommer jag göra grejer som är mer fiktiva också, eller istället. Jag tror aldrig jag kommer rita om en alldeles nyligen förfluten tid, då har man ju fortfarande dom relationerna going on som man berättar om, gud vad jobbigt. Plus att jag inte tror jag har en tillräckligt stor distans till livet som pågår nu för att se det som en berättelse. Busy living it så att säga. Men vem vet.

Vi jobbar ju båda med Tankesmedjan i P3, och båda har väl mer eller mindre rollen ”vänstertjej”. Har du nån åsikt som går stick i stäv med övriga vänsterns? (Vänstern i detta fall = allt på babord sida om Socialdemokraterna.) Vilken? Och om inte – ser du det som ett problem att inte, så att säga, gå emot strömmen? Är man mindre trovärdig om man aldrig clashar med sin egen sida?

Nej styrbord om sossarna hittar du mig nog aldrig, men däremot finns det ju extremt mycket spelrum babord om dom (haha ska jag sluta med båt-lingot?). Och där känner jag ju att "hela jag" inte ryms inom t ex bara socialismen, bara anarkismen, bara feminismen osv. Jag kommer säga emot mig själv tusen gånger genom livet och jag tycker inte man ska va ledsen för det eller tänka att man måste komma på vilken ideologi man ska "va" och sen tycka bara så.

Kanske att man är mindre trovärdig om man bekänner sig till en ideologi helt och hållet och bara tycker så och inte vill motivera varför man tycker som man gör i olika sakfrågor.

Jag håller med. Men nu till nåt helt annat: För ett tag sedan hade du releasefest med Spice Girls-tema. Du var utklädd till Geri Halliwell (Ginger Spice). Är hon din favorit-spice? Varför? Och nu när du vet hur bra du passar i rött hår – blir du inte sugen på att ha den färgen permanent?

Ja, hon är min bästa Spice och har varit det sen begynnelsen. Jag tror jag tilltalades (och fortfarande gör) extremt mycket av hennes vulgära, gapiga, "för mycket" -framtoning. Som kvinna är det väldigt lätt att känna att man är för mycket. För känslosam, för kåt, för högljudd, för vulgär, eller för vadsomhelst i och med att ens ideal är att va en ljuv ros och inte en människa. Geri är väldigt mycket kött, en riktig person.

Och jo, jag blir assugen på håret!!! Ska jag?

Ja, det ska du! Tusen tack för att du ville vara med!

PS till er andra: missa inte Saras finfina blogg!

INTERVJU: Josefin Johansson!

Josefin ”Josefinito” Johansson är överallt, hela tiden. Jag lärde känna henne när vi båda jobbade med Pang Prego i P3, och sen dess har Josefin hunnit göra, bland annat: Josefinito Show (ett poddprogram), SOS Ambulans (SVT Humor), Grillad (ett TV-program där man är taskig), Hyllad (en scenshow där man är snäll), Robins (SVT), Gabba gabba (barnprogram) + stand up-karriär. Det är också tack vare Josefin som svenska folket lärt sig den (opåkallade) comeback-repliken ”DIN RÖV kan vara ett [valfritt substantiv]!”.

Hej J-girl! En stor del av ditt konstnärliga arbete handlar om dig själv. Är du din egen musa?

Hej Nancy Drew! Ahmen jag tänker mycket ”gräv där du står” liksom. Om jag ska komma på nån idé måste jag ju utgå från det jag känner till. Om saker ofta handlar om mig så tror jag det är för att mycket med mig intresserar mig. Mitt hår, mina pynt och stora pennor. Allt det gillar ju jag att titta på och pyssla med. Jag tror fler skulle vilja indulge så mycket i sig själva men inte kan eller vågar. Mitt bekräftelsebehov är min musa, det driver och inspirerar mig.

När vi jobbade ihop med Pang Prego upplevde jag det alltid som att det var så enkelt för dig att skriva humor, och att du sällan hade prestationsångest. Var det så?

Första tre månaderna på Pang Prego, när jag var helt ny på radio, att skriva comedy och att hämta kaffe ur maskin, så kunde jag ligga vaken varje natt och maniskt tänka: shit shit shit, jag kommer aldrig komma på nåt, varför tog jag det här jobbet, jag är dum i huvvet, kom på nåt nu, NU. SHIIIIT. Men på nåt magiskt vis gick det över. Tills jag fick nåt nytt jobb. Samma sak igen. Nu till exempel, liksom varför ska jag träffa The Strokes? Jag är ju så himla inte en musikjournalist. Men så får jag skräna ihop en intervju med dom med. Allt går. Jag har det mindre nu, men fortfarande ibland. Viktigast är att ha en trygg miljö med roliga kollegor, då kan man komma på och skriva allt. Det är svårare om man sitter panikad själv i ett tyst rum och ska skriva två A4or nyhetsskämt på en timme.

En av dina arbetsmetoder var att liksom ljuda dig fram till comedy. Du kunde sitta såhär: ”schh... pss... tr... tro... trollmors slida”. Vad har du för andra tillvägagångssätt när du skapar humor?

Haha, bra ljudat av mig! Äh, jag brukar utgå från min närhet. Allt jag känner till bra, för det är lättare att ha självförtroende i sitt framförande om man är säker i ämnet och lite en grej med humor är ju bara att va övertygande om att det man säger är roligt.

Jag lärde mig förra sommarn på Morgonpasset att det går att dra fram nåt vitsigt ur allt, så ibland bestämmer jag mig bara för ett ämne och tänker på vad som irriterar mig med det och förutsätter att fler gör det. Till exempel: Loppisar i folks garage på landet. Jag hatar den krumme gubben med magväska som alltid står och skelar på en när man kollar på dom sketna grejer han säljer. Folk känner igen sig. Skrattar. Succé.

Jag vet att du är rätt intresserad av feministiska frågor, men du låter det inte särskilt ofta lysa igenom i ditt arbete. Varför gör du hellre en hejaramsa om, typ, ansjovis än en kuplett som kritiserar patriarkatet?

Ahmen så här, jag hade jättegärna varit mer debatterande och politisk, men jag är inte särskilt bra på det. Jag lägger istället min feministiska gärning i mitt sätt att va. Att slå mig in på det som så länge varit männens manege, humorn. Jag ståuppar, skriver, regisserar och bestämmer saker inom humor i radio, tv och på scen som kvinna, nåt som är svinovanligt i Sverige. (Och alltid.) Sen jobbar jag ju på ett mindre plan med att bara själv vara utanför normen, med att säga saker för högt, rapa, svära (okej, är jag en pirat?), snuska och gå över gränser. När jag skriver humor så tänker jag alltid över val av ord, ämne, story, kön på medverkande, så det inte ska fortsätta gjuta mallarna vi vill bli av med. Och i och med det så påverkar jag ju också mina manliga kollegor att inte bara skriva sexistiskt på slentrian. (”På slentrian”? Det heter inte så.) Jag tänker att det är lite mer undercover aktivism. Jag är stealth-feminist.

Idag känns det som att din image är i princip färdigslipad, men jag antar att det inte alltid varit så. Vem var du i högstadiet?

Ojoj, jag var en tjej med dålig hållning som gick omkring med mormors alla klänningar på och trodde jag var mobbad. Jag var inte det. Eller, va fan, alla är ju mobbade på högstadiet. Det är en deppig, deppig tid. Men också peppig! Ah, pubertetens dilemma. Under högstadiet fick jag reda på att teater fanns, och så har det pågått sen dess.

Du har (dessutom) varit kristen. När var det, hur kristen var du och vad fick dig att sluta tro?

I Småland är man lite kristen av rutin. Och när jag växte upp så hände allt i kyrkan. Förutom att man firar alla högtider där så, i små samhällen, är det oftast bara kyrkan som ordnar fritidsaktiviteter till barn, donar med utflykter för pensionärer, fixar sällskap till ensamma folk osv (obs, jag var inte en av dom ensamma, obs). Så det var där jag gick i söndagsskola, lekte i Miniorerna och Juniorerna, sjöng i Stjärnkören, konfirmerade mig, blev vice ordförande i Kyrkans ungdom och jobbade i församlingen i projektet Ung Pilgrim. Så var det för mig. Och jag trodde på Gud och hela kittet. Men allt eftersom jag lärde och såg nya saker var det svårare att köpa storyn. Jag funderade skitmycket under nåt års tid och det kulminerade sommarn 1998 när vi i Ung Pilgrim åkte 70 pers på bussresa genom Europa för att under en vecka jobba på en franskt kloster. Under andakterna där är det långa tysta partier med plats för kontemplation. I dom stunderna resonerade jag mig fram till att det inte kan finnas nån Gud och att jag inte längre kunde kalla mig kristen. Men konflikträdd som jag är så tänker jag ibland att om Gud finns och kommer ställa mig till svars när jag dör så vill jag va safe, och ber en bön en gång i halvåret.

En sak jag upplevt med dig är att du kan vara lite svår att komma inpå livet. Du är alltid rolig att prata med, men kan också dra dig för att bli personlig. Känner du att du använder humor som en sköld för att inte behöva vara allvarlig? Varför i så fall? Och har du någon gång producerat något som varit sorgligt/utlämnande/icke-roligt?

Ja, jag har ju spelat svinmycket teater och där har jag vart nedtryckt dotter hos Strindberg, utstött patient i proggpjäsen Chocken (Kent Andersson) och Maria i julspelet 1992, Långaryds kyrka. Och så skrev jag mycket deppiga låtar under gymnasiet som jag spelade i prettobandet Non Serviam. Men ja, jag tycker det är lättare med comedy och lite läskigt att va självutlämnande. Jag vill så himla inte göra bort mig och är livrädd för att va jobbig. (Ja, I know, sjukt motsägelsefullt eftersom jag gör bort mig på scen hundra gånger om dan och är svinjobbig i radio.) Men jag har några få dyrbara vänner som jag säger allt till. Ofta för mycket.

Nu gissar jag att du vill ha en fråga om ditt hår. Så jag frågar om ditt hår. Hur får du det så stort och rött? Och hur mycket är du som Samson, d.v.s: hur mycket av din styrka ligger i ditt hår?

År av misshandel. Färgning, plattång, spray, tupering, och nu också Dust it byggde denna vackra frisyr. Jag hoppas ingen styrka. Men när jag lite smått funderar på att blondera mig får jag panik, kommer jag bli tråkig? Så vi får se helt enkelt.

När jag och Liv hade gemensam releasefest sjöng du en Whitney Huston-låt så vackert att jag blev tårögd. Varför jobbar du inte professionellt med musik, eller snarare såhär: vad står mellan dig och en seger i Melodifestivalen?

Christer Björkman. Jag vill inget hellre, på riktigt, just nu än att få sjunga på scen. Jag ska ordna det.

Sammanfatta ditt liv, från födsel till nu, i en schlagertitel.

Existerande? Så fall: La det swinge, la det rock’n’roll.

Slutligen: Jag har tagit mig friheten att slänga upp lite YouTube-klipp med dig i samband med den här intervjun, men om du själv fick bestämma – vilket klipp skulle du välja?

Jag skulle välja ett av dom första av mig som nånsin las ut. Dels för att det var typ då jag fattade att det gick att jobba med humor, dels för att det är väldigt typiskt för mig och dels för att det är roligt. Pattetutan alltså:

Åh, jag hoppades på tutan! Tack, Josefin!