FEM BILDER

Galago

2012-01-20T14:45:00.004+01:00

Jag har tecknat omslaget till nästa nummer av Galago. Såhär tjusigt blir det:

Tidningen kommer om några veckor.

En naturlig kvinna

2012-01-18T16:39:00.003+01:00

Här kan man f.ö. höra en annan grej jag gjort om "naturliga" kvinnor.

Tre söta serier

2012-01-15T00:54:00.006+01:00

Min Världens sötaste kalender 2012 är helt slut nu, men jag ska vänta ett tag med att lägga upp serierna här på bloggen. Det jag däremot kan publicera redan nu är tre söthetsserier som inte kom med i kalendern. Här är de:

(Klicka på serierna för att se dem i större storlek.)

Sorgliga ord

2011-11-29T11:24:00.001+01:00

Eftersnacket efter Debatt-eftersnacket

2011-11-28T21:27:00.005+01:00

Efter senaste Debatt, där man bland annat diskuterade teateruppsättningen av SCUM-manifestet, hamnade en bekant i samma taxi som två av de antifeminister* som protesterat mest mot teaterföreställningen. Det resulterade i det här lilla SMS:et (som jag fått tillstånd att publicera):

Det är såklart inte anmärkningsvärt att två personer som (jag antar) är vänner pratar om en gemensam upplevelse. Vad som är anmärkningsvärt är att de förutsätter att ingen annan i taxin skulle vara feminist, eller reagera. Och att samma person som skrivit ett snyftinlägg på Newsmill om vilka hemska saker olika feminister (däribland undertecknad) sagt och skrivit om honom, SJÄLV tycker (eller inte säger ifrån när nån av hans vapendragare tycker) att Andrea Edwards** "pjoskar" om ett mordhot "för att få sympatier". Hur vill han ha det?

Puss och kram!

--------------------------------------------

* = "Hallå, vi heter faktiskt JÄMSTÄLLDISTER!!!!!!!"
**= Skådespelare i SCUM-föreställningen som blivit mordhotad för att hon skådespelar i SCUM-föreställningen.

Tävlingen är avslutad...

2011-11-28T06:00:00.000+01:00

... och vann gjorde Lise!

Lise, maila mig din adress så skickar jag bild + kalender.

Tack alla som var med!

Tävling! Tävling! Tävling!

2011-11-25T08:45:00.001+01:00

Inte nog med att På spåret-säsongen drar igång idag, det är också tävling här på bloggen! Den här gången blir det en klassisk "Vad ska det stå i pratbubblan?" (som jag frestades att kalla caption contest, men det är väl mer en rubriktävling? *har dålig koll*).

Regler: Ni får en bild med en tom pratbubbla, och ni har till söndag på er att komma med förslag på vad som ska stå i den. (Tänk på att allt måste kunna få plats i bubblan och att jag inte kan texta hur smått som helst.) Den med bäst förslag vinner originalbilden med sitt förslag handtextat i pratbubblan SAMT ett signerat ex av min Världens sötaste kalender 2012.

Här är bilden:

Puss och hoppas att ni vill vara med!

PS: Skriv inga adressuppgifter i kommentarsfältet, det är bara onödigt. Vi tar allt sånt när tävlingen är klar.

Svar på tal

2011-11-24T09:10:00.000+01:00

Twitter

2011-11-22T17:06:00.002+01:00

Hej! Vill bara upplysa er om att jag har ett twitterkonto och att det ofta är där jag är som mest aktiv. Följ mig, vetja! Jag heter @Dom_tvingar_mig.

(Jag valde namnet för att jag faktiskt tvingades twittra under Pang Prego-tiden. Trodde jag skulle sluta med påhittet inom några månader och kände därför att det var onödigt att använda mitt riktiga namn. Tji fick jag.)

Vykort bonanza!

2011-11-21T14:10:00.008+01:00

Härom månaden var jag på loppis. Där orkade jag för en gångs skull bläddra igenom den där obligatoriska vykortskorgen som alltid ligger och skräpar i nåt hörn. Och jag fastnade särskilt för fyra kort. Dessa:

Mmmm, visst blir man sugen på att åka till Växjö stift? Och gå i kyrkan – inte på lördag eller måndag som man ju lätt kan tro – utan på söndag. Jag gissar att den här effektiva vykortskampanjen fick turister från hela Småland att strömma till det förlovade stiftet. Jag gissar också att formgivaren fick erbjudanden om jobb på alla Sveriges reklambyråer.

Det här är faktiskt det obehagligaste jag sett på länge. Ett färgläggningsvykort som utan vidare hade platsat i Den mystiska Målarbok. Jag blir så himla illa till mods av att titta på clownen. På hens vidriga lilla hatt med dinglande hjärtan, på de köttiga benen, på trosan som klistrats fast på jackan och på den koketta uppsynen. Men det kusligaste av allt är att clownpsykot är omgivet av hjärtan och texten Grattis. Som om det vore en present, och inte ett hot, att få det här vykortet skickat till sig.

Trots att kommentaren ”Oj, det gick fort” avslöjar att upphovsmannen hade nån sorts humorambition är det här det mest charmlösa gratulationskort jag nånsin sett. Synd att Pär Nuder redan fyllt 45.

Det här är mitt absoluta favoritvykort. Det har allt. Men lägg särskilt märke till 1) korvens gula snagg och tuffa 80-talsskor, 2) Oliv 1:s överdimensionerade skärm och knutna näve, 3) Oliv 2:s täcke av ost samt: 4) sellerins sorgsna uppsyn. Jag vet inte på vilken sorts kalas man spisar just kombinationen selleri, ost, oliver och korv med bröd (som man såklart äter med gaffel), men jag vet att jag förtvivlat gärna vill vara där. Fast kanske inte som maträtt, för scenen som utspelar sig är väl ändå en regelrätt massaker?

...

2011-11-18T17:00:00.000+01:00

Howdy!

2011-11-16T00:17:00.005+01:00

Jag har inte haft tid att skriva på bloggen eftersom jag gör färdigt nästa bok. Det är nu bestämt att den ska heta Välkommen till din psykos och se ut ungefär såhär:

Det är en bok som till 98 % kommer bestå av trams. Ja, oj vad tramsig den blir. Om den var en person skulle jag säga: skärp dig, var inte så jävla tramsig!

Men förhoppningsvis är den rolig också. Här är några mer eller mindre sköjiga bilder som jag med avsikt gjort pyttesmå för att ni inte ska kunna läsa dem än:

Och till er gullnosar som fortfarande klickar er in på den här stagnerade bloggen (om det nu finns några av er kvar): bara för att jag sitter uppe på nätterna och tecknar har jag inte glömt er. Jag ska försöka lägga upp nåt här också, t.ex. visa några fula vykort jag hittat på loppis, ordna en liten tävling eller publicera några bilder från boken. Vänta er inget storslaget bara. Allt ambitiöst kommer senare.

Puss och kram!

EDIT: Fan, glömde säga: boken kommer i februari. Därav annalkande deadline (december). Därav stressnivån. Puss igen!

Mässan Boksson

2011-09-21T16:08:00.007+02:00

Nu släpps min Världens sötaste kalender! Och från och med imorgon kommer jag såklart att uppehålla mig på bokmässan i Göteborg och signera m.m. Ungefär såhär ser det preliminära mässchemat ut:

Torsdag

17:10-18:00 Sänder Tankesmedjan från Sveriges Radios scen.

Fredag

14:00-15:00 Signerar Världens sötaste kalender i Galagos monter, A01:40 (tillsammans med fantastiska Sara Granér!)

15:00-? Signerar Fulheten och Mig blir du snart kär i i Koliks monter, A02:47

Lördag

14:00-? Signerar i Koliks monter

Söndag

12:00-13:00 Signerar i Galagos monter (tillsammans med min idol Joakim Pirinen!)

Sväng förbi, köp en bok/sötkalender och få en liten teckning i den, vetja.

Ejn lejten bield

2011-09-20T08:59:00.001+02:00

Oh no they didn't!

2011-09-18T14:08:00.008+02:00

För två veckor sen skrev jag om Kellogg's. Häromdagen var jag och Sara H på loppis, och jag köpte på mig en massa gamla tidningar för att kunna klippa och klistra i dem. I en av tidningarna fanns en helsidesannons från just Kellogg's. Denne lelle:

Eftersom annonsen riktar sig till (serieläsande) barn är det enligt kapitalismens alla regler inte konstigt att den är i serieform. Men vad som är konstigt är själva innehållet i serien.

Tony Tiger, ett käckt pälsdjur med förkärlek för sockrade flingor och röda snusnäsdukar, är med i nån sorts pingisturnering. I vilken han möter... kinesen Pang-Pong.

Pang-Pong spelar alltså ping-pong och är från Hong-kong. Pang-Pong kisar och bär fläta och rishatt. Det enda som hade kunnat göra porträttet ännu värre vore om Kellogg's låtit Pang-Pong uttala GGR GGL eller äta Frostflakes med pinnar. Det här är helt enkelt inte okej.

Men visst, att serien tecknades 1985 är kanske en förmildrande omständighet. För det var ju innan det bestämdes att kineskarikatyrer hör osoftare tidevarv till. Eller? Hur ser det egentligen ut idag? Vi kikar in hos ett annat företag som jobbar med sockerprodukter, Fazer.

Whoops, där hade det visst inte hänt nåt sedan 1961, nä. Fazer bär rätten att teckna kineser i rishatt som den sista droppen vatten.

Så, jag tyckte att det var på tiden att maila dem. Eftersom Fazers "kontakta oss"-fönster är för litet för att ta screenshots (jag hatar det där!) får jag helt enkelt skriva ut brevet:

"Hej Fazer! Jag har en kinesisk brevvän. Häromdan tänkte jag att jag skulle rita en teckning till henne, föreställande oss båda hand i hand. Men jag vet inte hur hon ser ut. Så jag köpte en påse Kinapuffar och ritade av kinesen där. Teckningen är jättefin, jag har postat den till henne nu. Hon blir säkert superglad. Tack för hjälpen, Fazer!"

Om de skriver tillbaka publicerar jag svaret här. Puss på er!

Vem vann?

2011-09-07T16:47:00.002+02:00

Vilka fina motiveringar ni skrev. Så fina att jag till slut inte kunde välja, utan tvingades dra lott mellan de fyra bästa. Och vinnaren blev då: Kit.

Maila mig din adress så kommer ett brev på posten.

Nån sorts tävling

2011-09-05T13:44:00.002+02:00

Inatt ritade jag en karta ansikten:

(Klicka för att se större)

Nu undrar jag: vilken av figurerna skulle du helst vilja vara, och varför? Den med bäst motivering får den tjusiga originalbilden + hemlig present skickad till sig per post.

Puss!

Provokationerna fortsätter!

2011-09-02T13:48:00.018+02:00

Istället för mina vanliga frukostflingor råkade jag köpa Kellogg's Special K. Nä, nu ljuger jag - jag råkade inte. Jag fick syn på paketets vidriga baksida i butiken och tänkte "det här vill jag scanna". Och eftersom berget inte kunde komma till Muhammed (= scannern till butiken) så fick Muhammed pallra sig till berget (= paketet till scannern). Anyways, så här ser det ut:

Det är en sorts klipp-ut-och-kom-ihåg-sida - till förvillning lik de pysselsidor som återfinns på Kellogg's mer barnanpassade produkter (fast minus pyssel, lekfullhet och allt vad charm heter) - med tips på hur man som kvinna kan få "livspusslet"* att gå ihop.

Nå, vad är det då för essentiella "tips & tricks" Kellogg's så generöst vill bjucka på? Vad innehåller just denna skopa ur frukostflingeföretagets outsinliga brunn av visdom? Låt oss se!

Förutom att jag ogillar att Kellogg's förutsätter att alla (kvinnor) dricker smoothie är det här säkert ett bra tips. Nej, jag tar tillbaka det, det är ett jättelamt tips, på snudd ett icke-tips. Intresseklubben orkar inte ens låtsasanteckna. Så vi går vidare:

Texten är kanske för liten för att läsas, så jag transkriberar:

"Har du tänkt på att morgonen är den enda chansen att njuta av lite lugn och ro innan en ny hektisk dag kallar? Stig upp en halvtimme tidigare och gör det du inte får gjort när du kommer hem och är trött. Tro oss, den halvtimmen mindre i sängen är värt det!"

Det här är - om ni ursäktar franskan - ett pissekukdåligt tips. Av flera anledningar. Till exempel löser ju inte det tidiga uppstigandet problemet med att man "kommer hem och är trött". Jag vågar satsa en femhunka på att en halvtimme mindre i sängen snarare förstärker tröttheten. Och vem säger att det skulle vara jobbigare att göra "det [man] inte får gjort" när man är kvällstrött än när man är morgontrött? (Plus: varför skulle de viktiga uppgifter man inte hinner med inte kunna göras i sängen? Jag tänker t.ex. på onani.)

Men det är såklart inte dessa logiska luckor som provocerar mig. Det som provocerar mig är vad Kellogg's medelst bildvalet antyder att man ska ägna sin halvtimmes egentid i ottan åt. Nämligen:

Wow, tack!!!

Jaja, den som känner sig extra trött efter att ha följt Kellogg's idiotiska råd kan i alla fall tröstas av att det vägs upp av ett annat. För vad kan man egentligen göra åt det här med att se trött ut? Tja, vad säger ni, Kellogg's?

Ja, det här är faktiskt hela tipset, det kommer inget mer. Ingen information om hur ögonskuggan ska appliceras för att ge denna uppiggande effekt, ingen ledtråd om vilken färg man bör använda. Så det funkar väl med alla färger och utföranden, resonerade jag. Och kolla vad pigg jag ser ut! Som vårens första nyponros.

Sen följer fler tips som jag inte orkar gå in närmare på. Inte för att de inte är intressanta, eller jo, precis därför. Hur som helst skulle jag vilja ge Kellogg's några viktiga "tips & tricks".

1) Ha aldrig mer en Tips & Tricks-sida.

Det var det. Eller förresten, jag har ett till tips. Nämligen: var inte så klyschigt onda. Ni kan väl åtminstone försöka kamouflera ert förakt för kvinnor. När nån till exempel skickar ett sånt här mail** till er...

... så borde ni nästa gång försöka svara nåt annat än:

"Tak for din henvendelse. [...] Det glæder os meget at høre om din succes med din viktminskning, tillykke med det og tak fordi du tog dig tid til at dele din oplevelse med os. Med venlig hilsen Kellogg's Konsumentkontakt"

Annars kan ni, i fortsättningen, lika gärna skriva ut vad K:et i Special K står för. Kvinnohat.

Puss och hej!

--------------------------------------------------------

* = "Livspussel" är ett ord jag alltid måste sätta inom citationstecken, även om jag i det här fallet inte citerar någon särskild.
** = Från temaveckan Fem konsumentmail II, känd från Fem bilder anno 2008.

Dagens illustration

2011-08-26T16:55:00.004+02:00

Stadskonst

2011-08-18T18:26:00.009+02:00

Imorgon börjar Malmöfestivalen, och jag har fått den stora äran att vara med och teckna en massa roliga grejer till den. T.ex. skyltar och kartillustrationer, men också en stor seriefigur. Jag tänkte att det vore festligt att rita en kvinna som hon ser ut klockan halv fyra en fredagsnatt. Såhär vackert blev resultatet:

Nu har ryktet nått mig att hon redan ställts på plats, och min vän Valle var snäll nog att ta en bild på henne:

Foto: Valle Westesson

Jag har tyvärr inte hunnit se hela härligheten själv ännu, men jag ska försöka hinna fota henne på närmare håll innan nån tokstolle förstör henne.

Andra serietecknare som också ritat figurer till festivalen är bland andra Josefin Svenske, Sara Granér, Karolina Bång och Åsa Ekström. Jag ser extremt mycket fram emot att avnjuta deras skapelser.

Tjingeling!

2011-08-04T09:00:00.001+02:00

Reser bort en stund.

Hörs snart!

Nämen se på fan!

2011-08-01T16:48:00.007+02:00

Aldrig får man vara först med nåt. Inatt, innan jag gick och la mig, tecknade jag denna nonsensbild:

Idag tittade jag på den och tänkte: "Hm, konstigt infall. Undrar om nån har fått det före mig."

OCH MYCKET RIKTIGT!! En snabb googling ger denna stolta skörd av fänkålsmän(niskor):

Okej, alla är väl inte exakt samma som min bild, men ändå. Det är smått deprimerande att inte ens få vara först med nåt så idiotiskt. Och ännu mer deprimerande att alla de andra bidragen är så mycket mer briljanta än mitt. Jag ska aldrig mer googla nåt jag ritat.

Mvh Herr Surbyxa

Ansiktet

2011-07-31T21:58:00.006+02:00

Gruppen Ansiktet har släppt en ironisk r'n'b-låt, X, som spelas flitigt i t.ex. radio.

Här kan du lyssna på den. Palla'nte bädda in.

Själv tycker jag inte att den är särskilt spännande, men jag antar att det finns människor därute som gillar den. Samt: människor som vill kunna sjunga med i låten UTAN att nödvändigtvis vilja reproducera dess ganska trötta teman, det vill säga Svartsjuka och Uppläxning Av Slampa (= tjej som legat med fler än en).

Den senare gruppen har jag ett tips till. Ni kan enkelt komma runt problemet genom att byta ut två nyckelord i refrängen. Istället för att sjunga såhär...

Vad var det som du sa till mig när vi hade sex?
Det verkar som du skämdes, men jag glömde det direkt.
Du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Micke, men vänta nu ett tag!
Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex?
Är inte det ditt ex? Är inte det ditt ex? Baby, jag undrar: Är inte det ditt ex?

... kan ni överrösta med en helt annan version. T.ex. denna:

Vad var det som du sa till mig när vi hade sex?
Det verkar som du skämdes, men jag glömde det direkt.
Du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Brago, men vänta nu ett tag!
Är inte det ett kex? Är inte det ett kex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det ett kex?

Det funkar fortfarande hyfsat bra med dramaturgin. (Eller rättare sagt: det är precis lika långsökt att en tjej skulle ropa "Brago" som att hon skulle räkna upp alla sina ex namn varje gång hon ligger med nån i gruppen Ansiktet.) Men tycker man att kex är ett lite för uppenbart/lamt rimord kan man byta ut det mot andra. Typ:

... du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var lustspel, men vänta nu ett tag!
Är inte det det ett spex? Är inte det ett spex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det ett spex?

Eller:

... du kallade mig nånting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Sarah, men vänta nu ett tag!
Är inte det det en Lex? Är inte det en Lex? [...] Baby, jag undrar: Är inte det en Lex?

För ord med två stavelser, som "annex", får man helt enkelt stryka "en"/"ett".

Jag tror att det var flygel, men vänta nu ett tag! Är inte det annex?

Och i vissa fall även "att" i första ledet.

Jag tror det var förteckning, men vänta nu ett tag! Är inte det index?

Ja, ni hör ju att möjligheterna är oändliga. Hej hej!

-------------------------------------------------------

PS: Den cyniskt lagde kan även använda låten X som underlag till sommarens taskigaste lek. Den går ut på att peka på random ful människa på stan och (sjung-)fråga en kompis "Är inte det ditt ex?".

PS2: Vill du ha prov på fler låtar där olika konstellationer av män uttrycker sitt missnöje över dumma små kvinnor rekommenderas Liv Strömquists krönika om att mästra en tjej musikaliskt.

PS3: Inget tema nästa vecka heller. Hoppas ni står ut med mig ändå.

Ägg

2011-07-30T20:53:00.003+02:00

Råkade tappa ett ägg idag. Ett annat ägg blev såklart förfärat.

Det var allt jag hade att rapportera.

De heterosexuellas parad

2011-07-29T13:30:00.010+02:00

Nästa vecka går Stockholm Pride av stapeln. Här är en serie om en annan sorts folkfest.

PS. Den här serien och många, många fler kan även läsas i min bok Mig blir du snart kär i.

Arbetsplats

2011-07-28T15:48:00.015+02:00

Jag tycker själv att det är asroligt att titta på fotografier föreställande olika serietecknares/bildkonstnärers skrivbord (och inspirerades förra veckan av hur fin Sara H:s arbetsplats är). Dessutom är jag barnsligt förtjust i alla former av kontorsmaterial, och den stökighet som uppstår när man t.ex. klipper och klistrar.

Så, därför ska jag slänga upp lite bilder på min egen arbetsplats. Tycker du att sånt är svintråkigt/analt/småborgerligt är det bara att blunda. Here goes:

Vid det här skrivbordet sitter jag (oftast) och jobbar. Det är nån sorts ljusbord egentligen, men jag har aldrig använt det till det. Behöver en bild ljusbordas använder jag vanligtvis fönstret, eller datorskärmen.

Såhär ser skrivbordet ut på närmare håll.

Och såhär på ännu närmare.

På väggen sitter nån sorts kroksystem med porslinsburkar. Det tog typ en timme från det att jag hade köpt burkarna till att jag ritade på dem.

Jag vet inte varför jag tvångsmässigt måste rita ansikten på saker. Det är likadant med bokhyllan.

(Där var jag dock förutseende nog att inte rita direkt på trät, utan på papper.)

Och väggklockan gick samma öde till mötes. Jag ritade på den utan att ens ha kontrollerat att den fungerade. Det gjorde den inte. Så nu har jag en klocka som bara går rätt två klockslag om dagen, men som jag inte kan lämna tillbaka.

Förutom att rita gillar jag att fästa klistermärken på alla möjliga grejer. Datorn dekorerades med bulliga fågelstickers jag beställt från Japan. Den lelle blå fågeln med lång näbb (i vänster hörn) är min favorit. Nån som vet vilken art det är?

Jäjä, det här var allt för nu. Ikväll eller imorgon återkommer jag (förhoppningsvis) med ett lite mer ambitiöst inlägg. Puss på er så länge!

Nästa intervjuvecka...

2011-07-26T15:06:00.008+02:00

Nu står det klart att det blir en till intervjuvecka! De som ska intervjuas är inga mindre än:

Lisa Magnusson (skribent)
Kalle Lind (författare)
Hanna Peterson (serietecknare)
Kringlan Svensson (komiker)
Nour El-Refai (komiker+skådespelare)

Och det jag undrar nu är såklart: har ni några bra frågor till dem?

...

2011-07-24T23:41:00.002+02:00

Har inte bloggat i helgen eftersom jag varit bortrest + att det inte funnits inspiration att skriva när nyheterna varit så fruktansvärda. Mina tankar går till alla som förlorade någon närstående. Det finns verkligen inte ord för det här.

Ang. bloggen kommer det temalösa experimentet att fortsätta en vecka till.

Lågtryck

2011-07-22T12:27:00.010+02:00

Jag älskar dåligt väder på sommaren, för då behöver man inte motivera för diverse livsnjutare varför man helst av allt stannar inomhus.

Puss och hej!

Dagens faktaskörd

2011-07-21T12:43:00.004+02:00

Igår skrev jag om nåt störigt.

Idag tänkte jag skriva om nåt bra, eller nåt som åtminstone överraskat mig.

När jag hört ordet kväkare har jag alltid tänkt på typ mormoner eller Jehovas vittnen eller liknande. Men idag kollade jag upp vad kväkarna faktiskt är och blev, tja, överraskad. För de verkar inte alls vara några crazy bananas med döda ögon som springer runt med en Bibel i den ena handen och en Ja till livet-pamflett i den andra.

Det här är vad jag lärt mig om kväkarna, a.k.a. Vännernas samfund, idag (observera att min källa är The Internetz och att allt inte behöver stämma):

- Sedan 1600-talet (nästan medeltiden alltså) har kvinnor och män haft samma status inom Vännernas samfund
- Kväkarna är hängivna pacifister och ägnar sig idag åt att bl.a. gömma flyktingar
- De var motståndare till slaveriet när det begav sig
- Samfundet är icke-hierarkiskt (det finns inga präster eftersom man anser att varje människa har en bit av Gud i sig)
- Hetero- och homosexuella relationer är likställda inom VS

Jaja, jag vet att detta borde vara minimikrav, men är det inte rätt ball ändå? Det är gött att ens fördomar kommer på skam emellanåt.

Men, precis som med alla andra samfund finns det säkert en massa skit med Vännernas samfund också. (Till exempel uppfostrades Richard Nixon av kväkare.) Fast det bortser jag från just nu.

Vilken gudinna är du?

2011-07-20T15:26:00.021+02:00

För ett tag sedan fick jag tips om att ett företag som säljer rakhyvlar har en hemsida där man kan testa vilken sorts gudinna man är. Och vad vore jag för halvmesyr till kvinna om jag inte deltog i testet? Låt se...

Första frågan är hur min rengöringsrutin ser ut. Här kan jag välja mellan de helt naturliga alternativen "Levande ljus och ett lugnande bubbelbad", "En lång, varm och lyxig dusch" och "Fem minuter i duschen är allt jag behöver". Jag klickar på alternativ 3.

Nu vill rakhyvelsföretaget veta vad som är viktigt för mig när jag väljer skönhetsprodukter. Vill jag att de ska vara hudvårdande och skonsamma, ge dramatiska resultat eller göra jobbet så snabbt som möjligt? Hm. Alternativ 3 igen. Men det är nu testet börjar bli svårt...

... för på frågan "Hur ofta brukar du raka dig?" rör sig alla alternativ inom ett pretty snävt tidsspann. Jag får bara välja mellan 1) "Varje dag" (med det något opåkallade tillägget "Jag avskyr stubb!"), 2) "Varannan dag" och 3) "Ungefär två gånger i veckan räcker för mig". Räcker? Jag ska säga vad som inte räcker. Tre svarsalternativ, där det mest c-r-a-z-y är att att man inte rakar benen oftare än två gånger i veckan.

Men jaja. Som den lydiga konsument jag är vill jag såklart inte ljuga i mitt svar (tänk om det - ve och fasa - skulle rubba deras dyrbara marknadsföringsunderlag!), så jag ser mig om på hemsidan efter en knapp som hoppar över frågan. Det finns ingen. Jag trycker motvilligt på alternativ 3.

Sista frågan är vad jag tycker är den perfekta rakningen. Vill jag ha en så nära rakning som möjligt, en enkel och bekväm rakning eller en känselupplevelse? Känselupplevelse? Som i vadå, orgasm? Jag tittar på den bild som illustrerar svarsalternativet för att få ledtrådar. Men det är svårt att säga vad kvinnan i badet känner. Kanske känner hon sig lite stressad över att ha släpat ut badkaret i trädgården. Kommer hon orka bära in det igen? (Och alla de där blombladen, kommer hon palla städa bort dem direkt, eller bara tappa ur vattnet och låta dem ligga där i flera veckor och bli som en grötig, rosa hinna över emaljen?) Omöjligt att avgöra.

Jag försöker tänka vilka känslor jag själv upplevt under rakning. Det enda jag kan komma på är smärta, och eventuellt yrsel efter att ha stått flera minuter i nån onaturlig, akrobatisk position. Är det känslor jag vill uppleva igen? Jag klickar på alternativ 2, eftersom det innehåller ordet "bekväm".

Och nu har stunden kommit då jag äntligen ska få reda på vilken gudinna jag är. Är jag månne Minerva, vishetens gudinna? Eller osämjans, Discordia? Eller rentav Proserpina, gudinna av underjorden?

Nej. Jag är gudinnan av spontanitet.

Gudinnan av spontanitet, vilken är det nu igen? Jag konsulterar Wiki men får inget vettigt svar. Vad jag däremot får svar på av testet är vilken rakhyvel som är "den rätte" för mig. Den heter Tropical. Tack!

Nu när jag lärt mig att mitt motto är "Redo för allt!", och att "den perfekte partnern" är en plastbit med en sorts kniv i, kan jag slappna av och avnjuta rakhyvelsföretagets vackra hemsida utan press. Jag hittar snabbt till avdelningen Tips och vanliga frågor.

Fråga: Ska jag raka mig annorlunda på sommaren?
Svar jag förväntar mig läsa: Gör precis vad du känner för. Det finns inga regler.
Faktiskt svar: Slät hud på sommaren är ett måste!

Fråga: Hur säger jag "ja" till vackra ben?
Svar jag förväntar mig läsa: Vadå säga ja? Aha, det är som i en På spåret-ledtråd? Så nåt med giftermål kanske? Eller?
Faktiskt svar: Allt måste vara perfekt på din stora dag. Titta igenom "Hitta rätt rakhyvel" för att hitta just den rakhyvel du kan bli kär i - och låt honom honom falla för dig igen. Och igen.

Fråga: Måste jag lägga extra tid för att raka mig på gymmet?
Svar jag förväntar mig läsa: Det där var det dummaste jag h... SJÄLVKLART ska du inte det!
Faktiskt svar: Självklart ska du det! Du lägger ju ner otaliga timmar på att träna mage och lår, varför inte förfina dina bästa tillgångar och ge dem en nära och sexig rakning?

Jaja. Hur trevligt jag än haft inne hos rakhyvelsföretaget - och hur mycket jag än lärt mig - känner jag att det nog börjar bli dags för mig att lämna dem. Men innan jag går vill jag såklart tacka för mig och önska dem all lycka med sin fortsatta verksamhet.

Reklam!

2011-07-19T13:40:00.002+02:00

Nu under sommaren har jag tecknat serier till en väggkalender för Galago. Den kommer heta Världens sötaste kalender och handla om allt som är typiskt gulligt, som pandor, färgen rosa och Justin Bieber. Här är t.ex. en ruta ur min serie om cupcakes:

Kalendern kommer ut till bokmässan, och om man vill kan man bevaka den redan nu, typ här.

Men nu ska jag sluta göra reklam och istället samla ihop mina bästa tuschpennor, köpa lite godis och gå hem till Sara H. Vi ska teckna en tjusig serie om antifeminister till nästa Bang.

Puss och kram!

Istället för substans: NÄBBDJURSBEBISAR!!!

2011-07-19T11:42:00.006+02:00

<3 <3 <3

En serie-sketch

2011-07-18T08:47:00.005+02:00

Här kommer en serie jag tecknade till Rikets sal-boken (a.k.a. den minst uppmärksammade och sålda humorboken i historien (bortsett från den här)). Eftersom de flesta av er aldrig kommer läsa serien i pappersform kan jag lika gärna slänga upp hela härligheten här.

(Ni klickar såklart på sidorna för att se dem större.)

"Helt vanlig blogg"-vecka

2011-07-17T09:16:00.001+02:00

Som ett experiment ska jag inte ha nåt tema nästa vecka, utan behandla Fem bilder som en helt vanlig blogg, där helt vanliga saker kan hända. Jag kanske uppdaterar två gånger på tisdag, en gång på onsdag och en gång på fredag, och alla inlägg kan kan handla om helt olika saker. En random, infallsstyrd bloggvecka, helt enkelt.

(Kanske är det ett led i att på sikt avveckla Fem bilder som temablogg. Det här med att alla bildidéer måste komma i grupper om fem kan vara begränsande och uttröttande, och ibland känner jag mer för att skriva nåt långt och omständligt än att rita. Men, som sagt, det här är bara ett test och än så länge är inget bestämt.)

Puss på er, tosshövven!

Och PS: Jag är glad att så många verkade gilla den här veckans intervjuer. Lättpåverkad av smicker som jag är - och för att hela projektet var så jävla roligt - funderar jag på att ha fler intervjuveckor. Och jag undrar: vilka skulle ni vilja se intervjuer med? Ett grundkrav är att personerna i fråga finns i mitt kontaktnät, t.ex. att jag jobbat med dem eller i alla fall känner nån som känner dem. Vilket såklart kan vara svårt för er att veta. Men namedroppa på av glatta livet, så kan jag sålla bland alternativen.

INTERVJU: Sara Hansson!

2011-07-15T06:00:00.006+02:00

Sara Hansson har länge varit min parhäst. Vi har inte bara suttit bredvid varandra under två år på serieskolan och gett ut en massa fanzin ihop – vi jobbar också tillsammans med Tankesmedjan i P3, där Sara en gång i veckan bjuder på sin snitsiga krönika Jag är inte arg, jag är besviken. 2009 kom noveletten Den hemliga kroppen, en berättelse om den kroppsångest som pådyvlas oss redan som barn, och nu är hon aktuell med mästerverket Vi håller på med en viktig grej, som handlar om att gå på mellanstadiet, hitta en bästis och revoltera mot de vuxna. Det är ett album som alla, och jag menar ALLA, ska läsa.

Hej gulledu! Vi håller på med en viktig grej är ett av de mest träffsäkra seriealbum som nånsin tecknats, och jag tror (= vet) att många fler än jag känner igen sig extremt mycket i din berättelse. Var detta nåt du kunde känna under själva arbetet eller kom det som en överraskning? Vilken reaktion på boken har varit finast?

För det första: TACK, vad fint sagt! Det enda jag egentligen var säker på när jag jobbade med boken var att jag visste hur jag ville att den skulle vara, och att den i slutändan blev precis så. Men att andra skulle förstå eller känna igen sig, det tänkte jag inte på så mycket under arbetet. Jag försöker att inte tänka på mottagandet när jag är mitt uppe i en skaparprocess. Men nu är jag såklart PISSGLAD för alla fina recensioner och så, och det jag är gladast för är att jag känner mig så himla förstådd. Ibland när man gör nåt märker man på folks reaktioner att man blivit helt missförstådd, men nu har jag känt tvärtom, att folk har fattat.

Du är otroligt disciplinerad. I sluttampen av arbetsprocessen med din bok stängde du t.ex. in dig i två månader och snittade på två färdigtecknade sidor per dag. Du är också sparsam, och måttfull när det kommer till alkohol och sånt. Vad tror du har fått dig att bli så... rekorderlig? Har du nåt tips till alla som har en lite mer rörig arbetsprocess eller, säg, dricker tre öl för mycket en fredagskväll?

Hm... Båda mina föräldrar kommer från arbetarfamiljer och är väldigt plikttrogna. Men jag är bara disciplinerad på det där sättet när jag känner passion för något. På arbetsplatser där jag känt mig utnyttjad, underbetald, eller extremt uttråkad har jag fuskat hela tiden. Spelat spel på mobilen, maskat, sovit osv. Jag hade aldrig kunnat jobba på det där sättet med boken om jag inte älskade det. Det bästa är när jag kommer in i nästan trans och det enda som får mig att fatta att nu har det gått fem timmar till är att jag är hungrig igen. Så mitt tips är att göra saker som man verkligen känner lust och passion för, det som känns viktigt. Håll på med en viktig grej.

Sen vet jag inte vad jag tycker om det här påståendet att jag skulle vara så måttlig när det kommer till alkohol. Min inre mobbade tönt blir stött, och vill börja berätta rövarhistorier om hur full jag varit och var jag har spytt och sånt. Men jo, det stämmer nog ändå att jag har rätt bra koll på mig själv, och jag antar att det är det det handlar om: att jag vill ha kontroll. Rädd för att inte ha kontroll. Kommer verkligen nån annan fixa allt åt mig om jag inte har kontroll? Och mitt tips på detta temat är: drick varannan vatten. Nä jag bara skämta. Jag har inga tips på temat.

Du måste ha fått den här frågan så många gånger nu att öronen blöder, men jag frågar ändå: det här med att teckna självbiografiskt – är inte det väldigt läskigt? Är du inte rädd för att såra någon, eller att någon av dina vänner/anhöriga ska ha upplevt saker på ett annat sätt?

Jo, delvis. När det handlar om mig, då har jag ju själv bestämt precis vad jag vill lämna ut, så det är inte så läskigt. Men däremot tänker jag självklart mycket på andra som på något sätt är med i serierna, och det är svårare. Jag byter namn och utseende på alla, men vissa karaktärer går ju inte att undgå att utelämna vem dom är i verkliga livet, till exempel mamma och pappa. Och där resonerar jag så att massa saker berättar jag inte, för deras skull. Men jag tycker att alla har rätt till sin egen historia, sitt eget liv och att berätta om det, så vissa grejer har jag ändå valt att berätta om, även om det säkert är svårt för dom att läsa.

Din superkraft – förutom att se fabulös ut i alla former av tights – är ju ditt övernaturligt goda minne. (Till alla andra: Sara kan typ ordagrant citera barnprogram från -93 och minnas vilken färg man hade på tröjan den 5:e december förra året.) Hjälper det dig mycket i ditt arbete med självbiografiska serier? Och vad finns det för för- respektive nackdelar med att vara Lisbet Palme i övriga livet? (Lisbet Palme används här som exempel på person med bra minne - Lisbets är ju enligt egen utsaga fotografiskt! - och inte som en människa som t.ex. med jämna mellanrum älskade med Olof Palme.)

Ja, jag tror att det hjälper till massa, till exempel då under arbetet med boken. Varje gång jag satte mig vid ritbordet skapade jag den där världen, den som boken utspelar sig i, och gick in i den. Om jag inte mindes så mycket hade jag ju inte haft lika mycket att jobba med.

En gång när jag tyckte det var tråkigt att ha bra minne var när jag var ihop med en kille som aldrig kom ihåg nånting. Då kunde det va såhär att jag tog upp nåt mysigt vi hade gjort ihop typ "kommer du ihåg när vi satt på ditt tak och åt frukost?" och han ba "nä, har vi gjort det?". Då kändes det som jag blev mycket mer engagerad i relationen än han bara för att han hade minne som guldfisk och det var orättvist. Som du kanske känner till känns ju parrelationer ofta som en never ending maktkamp och då vill man ju inte va i underläge.

Din bok handlar bland annat om att tycka om en förälder mer än den andra. I ditt fall är det att gilla mamma mer än pappa, men om man tittar på bokutgivningen överlag så verkar det ju som att skrivande människor älskar, eller i alla fall intresserar sig för, sina fäder betydligt mer. (Hanna Hellquist, Alex Schulman, Åsa Linderborg, m.fl.) Varför tror du att så många skriver om sina pappor?

Är det för att folk älskar män mer än kvinnor överlag? Män anses väl mer intressanta. Men gud, det tycker inte jag, många män är så himla tråkiga. Dessutom är ju många fäder mer frånvarande än mödrar, då kanske deras barn blir helt needy och vill vinna fädernas gunst och lista ut vad som är deras deal. Medan mamman står där och bara "jag gjorde 100% av allt hushållsarbete och fanns alltid där".

Kommer du fortsätta teckna självbiografiskt, och i så fall: vilket tidsspann ska skildras härnäst? Kan du tänka dig att gestalta alla delar av livet (där det finns en bra story) eller krävs det att det ligger långt bakåt i tiden för att du ska palla?

Ja jag tror att jag kommer teckna mer självbiografiskt. Jag vill i alla fall göra fler serieromaner! Kanske kommer jag göra grejer som är mer fiktiva också, eller istället. Jag tror aldrig jag kommer rita om en alldeles nyligen förfluten tid, då har man ju fortfarande dom relationerna going on som man berättar om, gud vad jobbigt. Plus att jag inte tror jag har en tillräckligt stor distans till livet som pågår nu för att se det som en berättelse. Busy living it så att säga. Men vem vet.

Vi jobbar ju båda med Tankesmedjan i P3, och båda har väl mer eller mindre rollen ”vänstertjej”. Har du nån åsikt som går stick i stäv med övriga vänsterns? (Vänstern i detta fall = allt på babord sida om Socialdemokraterna.) Vilken? Och om inte – ser du det som ett problem att inte, så att säga, gå emot strömmen? Är man mindre trovärdig om man aldrig clashar med sin egen sida?

Nej styrbord om sossarna hittar du mig nog aldrig, men däremot finns det ju extremt mycket spelrum babord om dom (haha ska jag sluta med båt-lingot?). Och där känner jag ju att "hela jag" inte ryms inom t ex bara socialismen, bara anarkismen, bara feminismen osv. Jag kommer säga emot mig själv tusen gånger genom livet och jag tycker inte man ska va ledsen för det eller tänka att man måste komma på vilken ideologi man ska "va" och sen tycka bara så.

Kanske att man är mindre trovärdig om man bekänner sig till en ideologi helt och hållet och bara tycker så och inte vill motivera varför man tycker som man gör i olika sakfrågor.

Jag håller med. Men nu till nåt helt annat: För ett tag sedan hade du releasefest med Spice Girls-tema. Du var utklädd till Geri Halliwell (Ginger Spice). Är hon din favorit-spice? Varför? Och nu när du vet hur bra du passar i rött hår – blir du inte sugen på att ha den färgen permanent?

Ja, hon är min bästa Spice och har varit det sen begynnelsen. Jag tror jag tilltalades (och fortfarande gör) extremt mycket av hennes vulgära, gapiga, "för mycket" -framtoning. Som kvinna är det väldigt lätt att känna att man är för mycket. För känslosam, för kåt, för högljudd, för vulgär, eller för vadsomhelst i och med att ens ideal är att va en ljuv ros och inte en människa. Geri är väldigt mycket kött, en riktig person.

Och jo, jag blir assugen på håret!!! Ska jag?

Ja, det ska du! Tusen tack för att du ville vara med!

PS till er andra: missa inte Saras finfina blogg!

INTERVJU: Josefin Johansson!

2011-07-14T06:00:00.005+02:00

Josefin ”Josefinito” Johansson är överallt, hela tiden. Jag lärde känna henne när vi båda jobbade med Pang Prego i P3, och sen dess har Josefin hunnit göra, bland annat: Josefinito Show (ett poddprogram), SOS Ambulans (SVT Humor), Grillad (ett TV-program där man är taskig), Hyllad (en scenshow där man är snäll), Robins (SVT), Gabba gabba (barnprogram) + stand up-karriär. Det är också tack vare Josefin som svenska folket lärt sig den (opåkallade) comeback-repliken ”DIN RÖV kan vara ett [valfritt substantiv]!”.

Hej J-girl! En stor del av ditt konstnärliga arbete handlar om dig själv. Är du din egen musa?

Hej Nancy Drew! Ahmen jag tänker mycket ”gräv där du står” liksom. Om jag ska komma på nån idé måste jag ju utgå från det jag känner till. Om saker ofta handlar om mig så tror jag det är för att mycket med mig intresserar mig. Mitt hår, mina pynt och stora pennor. Allt det gillar ju jag att titta på och pyssla med. Jag tror fler skulle vilja indulge så mycket i sig själva men inte kan eller vågar. Mitt bekräftelsebehov är min musa, det driver och inspirerar mig.

När vi jobbade ihop med Pang Prego upplevde jag det alltid som att det var så enkelt för dig att skriva humor, och att du sällan hade prestationsångest. Var det så?

Första tre månaderna på Pang Prego, när jag var helt ny på radio, att skriva comedy och att hämta kaffe ur maskin, så kunde jag ligga vaken varje natt och maniskt tänka: shit shit shit, jag kommer aldrig komma på nåt, varför tog jag det här jobbet, jag är dum i huvvet, kom på nåt nu, NU. SHIIIIT. Men på nåt magiskt vis gick det över. Tills jag fick nåt nytt jobb. Samma sak igen. Nu till exempel, liksom varför ska jag träffa The Strokes? Jag är ju så himla inte en musikjournalist. Men så får jag skräna ihop en intervju med dom med. Allt går. Jag har det mindre nu, men fortfarande ibland. Viktigast är att ha en trygg miljö med roliga kollegor, då kan man komma på och skriva allt. Det är svårare om man sitter panikad själv i ett tyst rum och ska skriva två A4or nyhetsskämt på en timme.

En av dina arbetsmetoder var att liksom ljuda dig fram till comedy. Du kunde sitta såhär: ”schh... pss... tr... tro... trollmors slida”. Vad har du för andra tillvägagångssätt när du skapar humor?

Haha, bra ljudat av mig! Äh, jag brukar utgå från min närhet. Allt jag känner till bra, för det är lättare att ha självförtroende i sitt framförande om man är säker i ämnet och lite en grej med humor är ju bara att va övertygande om att det man säger är roligt.

Jag lärde mig förra sommarn på Morgonpasset att det går att dra fram nåt vitsigt ur allt, så ibland bestämmer jag mig bara för ett ämne och tänker på vad som irriterar mig med det och förutsätter att fler gör det. Till exempel: Loppisar i folks garage på landet. Jag hatar den krumme gubben med magväska som alltid står och skelar på en när man kollar på dom sketna grejer han säljer. Folk känner igen sig. Skrattar. Succé.

Jag vet att du är rätt intresserad av feministiska frågor, men du låter det inte särskilt ofta lysa igenom i ditt arbete. Varför gör du hellre en hejaramsa om, typ, ansjovis än en kuplett som kritiserar patriarkatet?

Ahmen så här, jag hade jättegärna varit mer debatterande och politisk, men jag är inte särskilt bra på det. Jag lägger istället min feministiska gärning i mitt sätt att va. Att slå mig in på det som så länge varit männens manege, humorn. Jag ståuppar, skriver, regisserar och bestämmer saker inom humor i radio, tv och på scen som kvinna, nåt som är svinovanligt i Sverige. (Och alltid.) Sen jobbar jag ju på ett mindre plan med att bara själv vara utanför normen, med att säga saker för högt, rapa, svära (okej, är jag en pirat?), snuska och gå över gränser. När jag skriver humor så tänker jag alltid över val av ord, ämne, story, kön på medverkande, så det inte ska fortsätta gjuta mallarna vi vill bli av med. Och i och med det så påverkar jag ju också mina manliga kollegor att inte bara skriva sexistiskt på slentrian. (”På slentrian”? Det heter inte så.) Jag tänker att det är lite mer undercover aktivism. Jag är stealth-feminist.

Idag känns det som att din image är i princip färdigslipad, men jag antar att det inte alltid varit så. Vem var du i högstadiet?

Ojoj, jag var en tjej med dålig hållning som gick omkring med mormors alla klänningar på och trodde jag var mobbad. Jag var inte det. Eller, va fan, alla är ju mobbade på högstadiet. Det är en deppig, deppig tid. Men också peppig! Ah, pubertetens dilemma. Under högstadiet fick jag reda på att teater fanns, och så har det pågått sen dess.

Du har (dessutom) varit kristen. När var det, hur kristen var du och vad fick dig att sluta tro?

I Småland är man lite kristen av rutin. Och när jag växte upp så hände allt i kyrkan. Förutom att man firar alla högtider där så, i små samhällen, är det oftast bara kyrkan som ordnar fritidsaktiviteter till barn, donar med utflykter för pensionärer, fixar sällskap till ensamma folk osv (obs, jag var inte en av dom ensamma, obs). Så det var där jag gick i söndagsskola, lekte i Miniorerna och Juniorerna, sjöng i Stjärnkören, konfirmerade mig, blev vice ordförande i Kyrkans ungdom och jobbade i församlingen i projektet Ung Pilgrim. Så var det för mig. Och jag trodde på Gud och hela kittet. Men allt eftersom jag lärde och såg nya saker var det svårare att köpa storyn. Jag funderade skitmycket under nåt års tid och det kulminerade sommarn 1998 när vi i Ung Pilgrim åkte 70 pers på bussresa genom Europa för att under en vecka jobba på en franskt kloster. Under andakterna där är det långa tysta partier med plats för kontemplation. I dom stunderna resonerade jag mig fram till att det inte kan finnas nån Gud och att jag inte längre kunde kalla mig kristen. Men konflikträdd som jag är så tänker jag ibland att om Gud finns och kommer ställa mig till svars när jag dör så vill jag va safe, och ber en bön en gång i halvåret.

En sak jag upplevt med dig är att du kan vara lite svår att komma inpå livet. Du är alltid rolig att prata med, men kan också dra dig för att bli personlig. Känner du att du använder humor som en sköld för att inte behöva vara allvarlig? Varför i så fall? Och har du någon gång producerat något som varit sorgligt/utlämnande/icke-roligt?

Ja, jag har ju spelat svinmycket teater och där har jag vart nedtryckt dotter hos Strindberg, utstött patient i proggpjäsen Chocken (Kent Andersson) och Maria i julspelet 1992, Långaryds kyrka. Och så skrev jag mycket deppiga låtar under gymnasiet som jag spelade i prettobandet Non Serviam. Men ja, jag tycker det är lättare med comedy och lite läskigt att va självutlämnande. Jag vill så himla inte göra bort mig och är livrädd för att va jobbig. (Ja, I know, sjukt motsägelsefullt eftersom jag gör bort mig på scen hundra gånger om dan och är svinjobbig i radio.) Men jag har några få dyrbara vänner som jag säger allt till. Ofta för mycket.

Nu gissar jag att du vill ha en fråga om ditt hår. Så jag frågar om ditt hår. Hur får du det så stort och rött? Och hur mycket är du som Samson, d.v.s: hur mycket av din styrka ligger i ditt hår?

År av misshandel. Färgning, plattång, spray, tupering, och nu också Dust it byggde denna vackra frisyr. Jag hoppas ingen styrka. Men när jag lite smått funderar på att blondera mig får jag panik, kommer jag bli tråkig? Så vi får se helt enkelt.

När jag och Liv hade gemensam releasefest sjöng du en Whitney Huston-låt så vackert att jag blev tårögd. Varför jobbar du inte professionellt med musik, eller snarare såhär: vad står mellan dig och en seger i Melodifestivalen?

Christer Björkman. Jag vill inget hellre, på riktigt, just nu än att få sjunga på scen. Jag ska ordna det.

Sammanfatta ditt liv, från födsel till nu, i en schlagertitel.

Existerande? Så fall: La det swinge, la det rock’n’roll.

Slutligen: Jag har tagit mig friheten att slänga upp lite YouTube-klipp med dig i samband med den här intervjun, men om du själv fick bestämma – vilket klipp skulle du välja?

Jag skulle välja ett av dom första av mig som nånsin las ut. Dels för att det var typ då jag fattade att det gick att jobba med humor, dels för att det är väldigt typiskt för mig och dels för att det är roligt. Pattetutan alltså:

Åh, jag hoppades på tutan! Tack, Josefin!

INTERVJU: Pontus Lundkvist!

2011-07-13T06:00:00.004+02:00

Pontus Lundkvist driver en av Sveriges skojigaste bloggar, och står bakom böckerna Mina ögon!! Mina ögon!!, Okända djur, och nu senast: Full sysselsättning – ett av få seriealbum som fått mig att fulskratta sådär så man skulle se helt deformerad ut på bild. Dessutom är han redaktör för Det grymma svärdet, tidskrifternas enfant terrible, och håller på med en massa andra projekt, som kortfilmer.

Hej Pontus! Jag hyser en väldig respekt för dig, men känner också en viss rädsla. Lite patetiskt ska jag erkänna att jag ibland tänker ”Vad skulle Pontus Lundkvist tycka om detta eller detta?” (formulerat i en mer etablerad slogan: ”What would Pontus do?”). Upplever du dig själv som ett sorts vänsterpolitiskt rättesnöre?

I viss mån ja, och det är lite av ett problem. Det känns som om problemet ska få en lösning måste jag och resten av världen bjuda till och mötas på halva vägen. Jag behöver inse att alla inte uppfattar de poetiska nyanserna i mina ibland drastiska utspel och hitta ett sätt att förtydliga glimten i ögat utan att göra för mycket avkall på min konstnärliga vision. Resten av världen behöver slappna av lite och sluta se mig som en St Mikael med vågskål och svärd som ska komma och döda en om man råkar känna sig lite sugen på bacon någon gång på bakfyllan. Jag har tidigare i min samtidstolkarroll sett mig som ett punktroll som sitter så långt ner i dyngan att jag måste skrika högt för att det ska höras ända upp och jag har varit väl medveten om att ju mer etablerad jag faktiskt blir, desto mindre passande är det att jag ska larma och gå an som en liten snorunge ingen bryr sig om. Är man stor och stark och ändå fortsätter domdera är man ju inget annat än en mobbare. Jag behöver med jämna mellanrum se över om jag är uppdaterad på mitt eget inflytande och resten av världen, särskilt de som tycker jag är en jobbig scenpolis, kanske borde läsa något jag skrivit efter 2005. Och vissa av dem borde definitivt öppna upp sig lite mer för kritik. Om konflikten mellan mig och resten av världen fördjupas tycker jag det är bättre att vi går skilda vägar än klamrar oss fast vid ett destruktivt förhållande.

Det känns som att det inte krävs så mycket för att du ska vända onda ögat till. Häromveckan avföljde du till exempel en skribent på Twitter för att hon deltagit i ett Timbro-event. Är du lika konfrontativ IRL? Om någon av dina bästa vänner kandiderade för t.ex. Folkpartiet, skulle du bryta kontakten?

Jag ser det inte som en så allvarlig grej att avfölja någon på Twitter. Faktiskt ser jag det som en så oallvarlig grej att hela åtgärden delvis var menad som ett slags skämt. En parodi på lam protest. Jag kände inte twittraren i fråga personligen och jag är rätt säker på att hon kommer kunna gå vidare i livet om hon får rätt stöd från sin familj.

Jag tror inte jag är lika konfrontativ IRL. Det är så lätt att sitta och vara tuff framför datorn, och inte bara det, det är kul också! Det har hänt att nära vänskaper tagit slut efter att vännerna bekänt färg som folkpartister eller likande, men kausaliteten är inte glasklar. Det har inte varit så mycket ett medvetet val som att det liksom bara blivit så. Jag gissar att vänskapen varit på väg utför långt innan det kommer till folkpartistiska riksdagskandidaturer. Det kan gå till så här: ”nu är jag i den här staden, kanske ska ringa NN... nä förresten, han/hon är ju moderat. Jag skiter i det.”

Ryktet säger att du bor ensam i ett hus på landet. Är det så, och i så fall: varför? Får isolationen dig att se klarare på saker och ting? Eller är det ett sätt att gömma sig från allt det som stadsbor måste uthärda? (Som att behöva träffa andra människor dagligen.)

Ryktet talar sanning. En medmänniska satte mig i en bil och körde hit mig, två år senare åkte hon härifrån och glömde ta med mig. Fast nej, att jag bor här är resultatet av det första bostadsbeslut jag fattat själv i hela mitt liv. Jag har alltid flyttats till olika ställen av flickvänner och skolor och sen när flickvännen, skolan eller rivningskontraktet tagit slut har jag fått leta upp något nytt och den här gången tänkte jag att nej fy fan jag stannar kvar. Jag hade mått rätt dåligt av hela idén med främst Stockholm, men även modernt stadsliv överlag. Jag kände mig helt fysiskt angripen av den dåliga musiken överallt och alla äckliga modellansikten som hånflinade mot mig från tidningsomslag och reklamskyltar. Jag fick återkommande panikattacker. Och jag var alldeles för sugen på att arbeta för att stå till arbetsmarknadens förfogande också. Jag hatar arbetsmarknaden och arbetsmarknaden hatar mig. Och nu helt plötsligt några år senare sitter jag och är one smiling motherfucker ute i skogen, ritar och skriver och snidar kompisar i skumgummi hela dagarna och arbetsmarknaden bara ”vart fan tog han vägen?”. Isolationen får mig inte att se klarare, tror jag, men trädgårdsarbete får mig att se saker i rätt perspektiv samt minska dödsångesten.

I Full sysselsättning finns en samling roliga och bisarra kortintervjuer du gjorde (över internet) med olika moderater och SD-väljare strax efter valet. Det är människor som förklarar att ”vi måste få slut på all invandring som kommer in” och att ”den fattiga [får] skylla sig själv då, för han inte har orkat jobba”. Läser du ofta vad som skrivs på olika rasist- och högerforum? Hur pallar du hatet? Jag försöker ibland läsa kommentarsfältet på Pär Ströms blogg, GenusNytt, (eller bara bloggen i sig) men efter lite scrollande känner jag mig besudlad och vill typ gå och duscha. Har du hög tolerans för korkade människor?

Du är inte ensam om den känslan och jag delade den också fram till ganska nyligen då jag såg mig själv i spegeln och sa med allvarlig röst: ”Pontus, om du ska bli en lyckad satiriker kan du inte vara rädd att smutsa ner labbarna.” Jag hade fram till dess förespråkat elfenbenstornidealet och det idealet gäller fortfarande i vissa sammanhang, som när jag känner att en specifik kändis inte förtjänar vara känd av mig. Men jag behöver veta hur snacket går, vilka konstiga idéer som är i omlopp osv. När man väl tagit klivet över tröskeln behöver man en strategi för att inte störta ner i en avgrund av förtvivlan och människohat. Först och främst behöver man en livlina, en förbindelse till friska luften. För det andra behöver man en motivation. För mig hänger dessa två ihop: livlinan är tanken på att jag kan ta med mig en massa slamprover från den här läskiga botten jag är nere och dyker på, och göra något skojigt av det, som i intervjuerna du nämner. Motivationen är att jag därigenom kan erbjuda tröst för alla som har den där hemska känslan av att världen är full av idioter.

Väl på plats finns fler strategier för hur man handskas med hatarna. Vill man ha ett ondskefullt förhållningssätt rekommenderar jag Den galne vetenskapsmannen. Man kan se hatarna som försöksråttor och det går ganska snabbt att lista ut hur olika typer reagerar på olika stimuli. Ju starkare hat och ju dummare dumhet, desto lättare är det i regel att leda iväg objektet på villospår. Man kan tävla med sig själv om hur många repliker in i framtiden man kan aptera en fälla och sedan leda dit försökspersonen med lock och pock.

Är man tvärtom hippie kan man trösta sig med att hatarna faktiskt, hur konstigt det än kan verka vid en första anblick, är människor som du och jag. Hatet är i regel inget de går omkring och skriker ut dagarna i ända, utan ett uttryck för frustration de släpper ut på internet när de har det jobbigt. Använder man vanlig enkel vänlighet och försöker ärligt sätta sig in i hur hatarna känner sig och hur de blivit som de är så finner man ofta att de inte är så hemska innerst inne.

Jag är bekymrad över de åsiktsapartheidmurar vi själva byggt upp också. Klokt folk vill inte ta i pesthärdarna med stång, just för att de vet att en titt i en genomsnittlig Aftonbladet-kommentartråd kommer leda till att man måste tillbringa resten av kvällen sittande hopkrupen i duschen. Men samtidigt blir man ju så glad när man någon gång hör en klar och frisk stämma i dynghögarna. Låter man de bittra, ledsna och hatiska mörkermännen fortsätta härja ostört på internet medan man själv bara kommunicerar via officiella kanaler som vuxna fintidningar på papper och deras websidor så förstärker man surkukarnas underdogstatus. SD's inträde i riksdagen har vederlagt tiga-ihjäl-strategin. Jag vill vara sträng mot den intellektuella klassen: de är bekväma, fega och snobbiga. Vi har en aning om hur det hänger ihop: en person som har tid att sitta dygnet runt och skriva tusentals deprimerande inlägg på internet är en sur och missnöjd person just för att han (ibland hon) har den där tiden från början. För mycket datatid bakom stängda persienner skapar mer hat och mer alienation, spiralen är ett faktum. Klokt folk ska inte behöva bli såna, men om alla som idag ojar sig inför sina likasinnade kompisar på Facebook istället tog fem sekunder varje dag och skrev ”du har fel, alla mörkhyade/kvinnor/arbetslösa är inte skurkar” på valfri hatplats så kommer hela samhällsatmosfären förändras på nolltid. Bara skriv det, logga ut och gå sen och gör något roligt. Ansvaret för det rådande äckelklimatet vilar lika tungt på de fisförnäma fåtöljradikalerna som på de ljusskygga hobbynazisterna på internet.

Jag tror jag har ganska hög tolerans för dumhet i så motto att jag inte känner ett behov av att skälla ut folk hela tiden, men jag erkänner att om jag vaknat på del sida så kan tröskeln för att bli betraktad som dum av mig vara ganska låg. För mig är relationen dåligt självförtroende – känslomässig åtkomlighet för dumskallar helt glasklar. Man blir bara arg på folk man upplever som ett hot på något sätt. En bra dag ser jag bara alla dumskallar som gulliga små tomtar som går omkring och lever sina söta små liv. Ett storhetsvansinne som inte drabbar någon annan, så länge jag har vett att hålla käften om det.

Din bild ”Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden” sitter uppsatt på min vägg, och varje gång jag tittar på den upptäcker jag en ny rolig/grotesk bilddetalj att fnissa åt (nu senast att CP:t i rullstol har (ett pyttelitet) stånd). Det verkar som att du lägger ner mycket tid på själva teckningarna. Hur viktigt är det för dig att ansiktsuttryck och sånt blir exakta? Tecknar du om en bild om, säg, Fredrik Reinfeldt inte ser tillräckligt plufsig ut? Och är det förresten en medveten strategi att porträttera meningsmotståndarna som fula?

Jag jobbar ständigt med att försöka få till mer exakta ansiktsuttryck och det tror jag hänger ihop med att jag hämtat mycket humorinspiration från film och tv. Det är skitsvårt att få till rätt min, men när det lyckas kan man höja skrattfaktorn med upp till trehundra procent. Det blir en del omritande ibland, men mitt mål är att det ska sitta i ryggraden. Det känns lyxigt att vara nästan 40 år och fortfarande märka att jag kan bli bättre.

Fula motståndare... nä, de bara blir så. Ibland blir det lite konstigt, som i en ruta i Full sysselsättning där Mats Jonsson pratar med en journalist från Expressen och Mats ser ut som en vanlig gullig kille och journalisten ser ut som ett monster. Orka inte göra om det.

Jag uppskattar ditt friska användande av cartoony effekter, som att nån svimmar av chock eller att plommonstopet sprätter iväg av pur förvåning. Vilken Hanna Barbera-effekt skulle du vilja kunna överföra till verkliga livet?

Jag skulle vilja kunna ta fram en skylt med en förtydligande text, som Droopy. Eller överhuvudtaget ta fram användbara saker från bakom ryggen, typ en stor klubba eller så. Jag skulle även vilja ha ögon som åker ut när jag blir förvånad.

Nu till nåt helt annat: Stämmer det att du gjort slut med feminismen, och i så fall – varför då? Vad ser du som rörelsens största problem?

Jag annonserade för ett halvår sedan att jag hoppade av feminismen. Egentligen var det ett slags experiment för att se vad som skulle hända om man tog bort själva ordet och behöll allt annat. Problemet, som jag såg det, var fixeringen vid vissa ord och symbolhandlingar, och benägenheten att upprätta regler och sedan sätta dit folk för brott mot dessa regler utan att först ha brytt sig om att informera om dem. Vissa blev jättearga av mitt påstådda avhopp, men ingen ville riktigt prata om det. Sen dess har någon hittat på att det är dags för en ”manlighetens kris” igen och folk som tokstollarna på det där GenusNytt du nämnde tidigare har börjat låta tala om sig. Det stod snabbt plågsamt klart att det helt enkelt inte fanns något att hoppa av till. Många män som känner sig manskrisiga har en väldigt dimmig och trasslig lösning som mynnar ut i att man ska ta alla feminismens fel och brister och skapa en motvikt i form av en identisk hink med skit. Resultatet blir alltså dubbelt så mycket skit mot vad vi hade från början.

Själv kan jag i nuläget inte bekymra mig om ifall folk tycker jag är en feminist eller inte. Jag tror jag uppfyller vissa grundkriterier; jag tror det finns något som kan kallas könsmaktsordning, jag är medveten om att kvinnor utsätts för saker som män inte utsätts för och att en del av mitt samhällsansvar ser ut på ett specifikt sätt därför att jag är man, osv. Utöver det har jag en del övertygelser som jag inte är säker på att jag delar med den feministiska majoriteten längre. Jag gillar inte könsroller särskilt mycket t ex, och jag gillar inte porr, alltså du vet, ”porrindustri”-porr eller att kvinnor måste vara under 20 år och halvnakna för att få vara med i tv. Jag är alltså jag, jag kan inte helt smita ifrån att jag är en del av samhället, men om den feministiska kollektivhjärnan utvecklas åt ett annat håll än mig finns det inget jag kan göra åt det.

Det kändes också befriande att inte behöva vara rädd längre. Jag försöker behålla någon slags objektiv översyn så jag själv kan skilja på när jag begått ett manligt misstag som förtjänar feministisk kritik och när någon bara försöker sätta dit mig och blandar in feminism som ett maktinstrument. I min likhetsfeministiska modell finns utrymme för tanken att kvinnor kan vara fullfjädrade psykopater eller praktarslen och ändå ha ett hum om feministisk teori. Jag tror att många av de nymornade antifeministiska tokstollarna har en liknande ingång, de har stött på feminister som skådat ljuset och är helt slutna för alla former av nya intryck, även om dessa intryck kanske skulle flyttat dem närmare målet de hade från början. Jag har nu sett hur fel det blir att hantera sådana erfarenheter genom att ta avstånd från feminismen och känner att det där avhoppet var rätt fjantigt egentligen. Men jag säger ändå som jag alltid sagt: är jag feminist? Inte fan vet jag, bestäm du. Hade det funnits en rörelse kanske jag varit ledsen om jag inte fått vara med i den, men jag tycker inte det gör det riktigt. Mest liksom ”the radical notion that women are people”.

Det jag vet om ditt förflutna är att du vuxit upp i Värmland, varit en del av DIY-rörelsen och … sen vet jag inte så mycket mer. Vad har du gjort? Har du nånsin gjort nåt extremt vanligt, t.ex. pluggat/haft ett ”dagjobb”/bott utomlands/krisat?

Jag har läst en satans massa kurser och gått skolor som handlat om film, konst, animation, grafisk formgivning, media osv och hade en tonårskris som sömlöst gick över i en medellivskris. Betraktar mig som ganska lyckligt lottad. Inget knark, inget våld, inga för tidiga dödsfall i familjen. Jag har varit hemlös och arbetslös men ändå haft turen att bo i Sverige, så jag har kommit på fötter igen. Aldrig haft bil, varit gift eller gjort lumpen. Just det, jag har en massa studielån, det är ju ganska vanligt. Brände det mesta på att supa och plugga saker jag var för dum för att förstå när jag var tjugo.

Slutligen: vilket/vilka ”inneord” skulle du vägra ta i din mun? (Tänk ”livspussel”, ”bromance”, ”flumskola”, osv.) Varför?

Jag tycker ”bromance” låter lite sött, men jag har en svaghet för teleskopord och fnissar ständigt åt hur galna amerikanerna är i att konstruera nya såna hela tiden. Det kanske är en extremt vanlig grej jag kunde svarat på förra frågan, fnissa åt teleskopord.

Annars är jag känslig för alla former av modeord och överanvända klichéer och kan få för mig att börja störa mig på jättekonstiga grejer. Av någon anledning gillar jag inte när folk inleder ett stycke med ”Och ja,...” eller ”Och nej,...” Kan inte förklara eller försvara denna motvilja egentligen. Jag har ju också i min internetdebattforskning hunnit tröttna rejält på vissa uttryck. Nu tog det helt stopp i skallen, men jag har radion på i bakgrunden och nu hörde jag ordet ”alfahanne”. Det skulle jag inte ta i min mun. Det finns ju en speciell typ av ordfällor, där man skriver under på en hel, ofta helt förfärlig, världsförklaring i samma stund som man börjar använda ett visst ord.

Tackar och bockar!

INTERVJU: Jonatan Unge!

2011-07-12T06:00:00.006+02:00

Jonatan Unge är en av de roligaste stand up-komikerna jag vet, och jag har äran att få jobba tillsammans med honom i (nu kommer det igen) Tankesmedjan. Få människor kan, som Jonatan, säga helt sinnessjuka saker på scen och i radio – och komma undan med det.

Hej kära Jonatan! Du är en av få högerorienterade människor jag tycker väldigt mycket om. Är det för att du faktiskt ÄR vettig, eller för att du har lyckats charma mig med din högborgerliga sociala kompetens?

Antagligen är det på grund av min högborgerliga sociala kompetens. Jag och mina gelikar har ju den där förfinade egenskapen att kunna bemöta alla sorters olika människor på samma avslappnade och älskvärda sätt utan att döma, se ner på eller positionera dem hierarkiskt. Vilket vi så klart gör men inte på ett sådant sätt att de märker det. Vissa anser att det är att vara falsk men vi föredrar att kalla det för att vara hövlig. Men egentligen tror jag att dina varma känslor för mig beror på att vi delar en gemensam syn på världen. En världsbild som grundar sig på att du är ett väldigt sött djur som bits om den/du av någon anledning skulle bli förargad över något.

Jag känner dig som en person som röner mycket framgång och kärlek, men har å andra sidan bara känt dig i drygt ett år. Har det alltid gått så lätt för dig? Har du nån gång stött på en motgång? Vad?

Självfallet har jag upplevt motgångar och varje gång det skett så har jag tacklat dem på exakt samma sätt, nämligen genom att omedelbart ge upp. Ta bara mina pianostudier som exempel. I början gick allt galant. Jag behärskade musikstycket ”Spanien” utan några som helst problem och för min tolkning av ”Skridskovals” fick jag till och med en guldstjärna av min lärarinna. Men så kom jag till ”Nu grönskar det” i nothäftet och där blev det plötsligt lite motigt. Så jag tackade för mig och har sen dess inte så mycket som sett åt ett piano. Precis som jag gav upp matematiken när vi kom till andragradsekvationer, tyskan vid ackusativobjekt, och varenda universitetskurs efter b-nivån.

Och då talar jag bara om sådant som jag i alla fall i början har haft lätt för. Om något direkt visat sig vara svårt eller krångligt gör jag aldrig ett andra försök. De enda områden jag kan komma på att jag misslyckats med redan från start men som jag ändå fortsatt att ägna mig åt är sex, kärlek och stand up. Min debut på dessa områden var alla katastrofala men av någon outgrundlig anledning gav jag ändå inte upp. Troligtvis på grund av att det första är en drift, det andra en drog och det tredje en störning jag inte lyckats råda bot på.

Båda dina föräldrar är ju kända journalister. Är det inte lite förutsägbart att du också jobbar med media? Borde du inte ha revolterat genom att bli typ logistikansvarig på ett Ica Maxi i en mellanstor svensk stad?

Min revolt mot mina föräldrar var just att följa i deras fotspår. De har aldrig uppmuntrat mig att skriva eller söka mig mot mediebranschen. Tvärtom ville de att jag skulle ägna mig åt något helt annat. Mamma drömde om att jag skulle börja på Handels eller studera juridik men allra helst önskade hon nog att jag skulle hamna på UD och kanske till och med bli ambassadör precis som min morfar. Pappa tjatade alltid om att jag borde bli takläggare. Han har alltid haft en väldigt romantisk syn på hantverkare och dessutom menade han att takläggaryrket var extra åtråvärt eftersom man får så mycket frisk luft.

Du ska själv bli pappa snart. Finns det nåt du hoppas redan nu att ditt barn ska göra med sitt liv, och motsatsen: vilken bana ser du helst inte att hon slår sig in på? Hur hoppas du att ditt barn ska se på dig och det du gör?

Jag hoppas eller kräver snarare att hon börjar på Handels eller studerar juridik men allra helst önskar jag nog att hon hamnar på UD för att förhoppningsvis tillslut bli ambassadör precis som min morfar. Men det viktigaste är att hon inte blir dansare eller veterinär. Nej, jag kan inte respektera någon vars yrke är att röra sig rytmiskt till musik eller studera fem år för att sen ägna sig åt att rädda livet på dvärghamstrar. Egentligen hoppas jag väl att hon ägnar sig år något hon älskar att göra men det skulle kännas tryggt för mig om hon först skaffade sig någon sorts yrkesledande högskoleutbildning så att hon alltid skulle ha något att falla tillbaks på. När det kommer till hennes syn på det jag sysslar med så hoppas jag bara att hon inte kommer att döma mig allt för hårt.

Din judendom är lite diffus – du är inte troende (?) men i vissa fall praktiserande. Är den på allvar? Hur cool anses du vara i judiska kretsar?

Det är den absolut. Visserligen känner jag ibland att jag bara låtsas vara jude och att den judiska delen av mitt liv är lite som ett lajv, men i så fall är det ett lajvade på allra största allvar. Judendomen är för mig en kultur, en historia och ett sammanhang som jag och en massa andra människor har bestämt oss för att vi delar och tillhör. Med det tillkommer en gemenskap som innebär att man är självskriven i en massa olika sammanhang bara på grund av att man är jude. De högtider och ritualer som jag praktiserar gör jag för att känna känslan av att vara en del av något större men framför allt för att, i alla fall för en liten stund, få slippa känna mig så ensam.

På frågan om hur cool jag är i judiska kretsar så blir mitt svar: Inte jätte.

Hur höger är du på en skala om vi säger att Vänsterpartiet är (*letar efter neutrala exempel*) helvetets första krets och Moderaterna/SD den nionde och sista? Hur mycket bränner det?

Det bränner mycket. I båda ändarna. Jag ser mig själv som en högerfascistisk kommunistliberal fast ganska hårt centrerad i mitten.

På Tankesmedjan-kontoret sitter du ofta och spelar onlinespel istället för att jobba. Vilket är det bästa spelet?

Clan Wars. Det är ett strategispel som går ut på att dina orcher ska döda andra orcher.

http://www.addictinggames.com/strategy-games/clan-wars-game.jsp

Du pratar ofta om din ångest på scen, men du utstrålar inte särskilt mycket ångest. Är humor ett verktyg för dig för att skyla (eller distansera dig från) verkliga, existentiella issues? Har du nån gång varit riktigt innerlig?

Jag skulle inte vilja kalla det för ett verktyg för det låter som om jag skulle ha kontroll över det, snarare är det väl en sorts störning som triggas igång av Gud vet vad.

Och ja, innerlig har jag varit. Aldrig i Tankesmedjan eller på en stand up-scen, inte helt och fullt i alla fall men flera av mina krönikor för Morgonpasset Sommar var gjorda med ett stort allvar och ärlighet.

Okej, nu inser jag att du fått lite neggigare frågor än de andra, så jag tycker att det är dags för en typisk TV4-fråga: Varför är du så fruktansvärt bra, Jonatan?

Men det är jag ju inte, din dumma lilla sötnos! Tokfia där.

Puss på dig, Jonatan!

PS till alla andra: missa inte att lyssna på Jonatans roliga krönikor i Tankesmedjan. Här är ett smakprov:

INTERVJU: Liv Strömquist!

2011-07-11T06:00:00.005+02:00

Det är svårt att ”påa” Liv Strömquist, för man vet inte riktigt i vilken av alla ändar man ska börja. Men såhär: hon har gett ut seriealbumen 100 procent fett, Drift, Einsteins fru och Prins Charles känsla. Hon har hörts i Hej Domstol, Pang Prego och Tankesmedjan. Hon är rakt igenom briljant. Ja, Liv är som en vis gammal gumma förpackad i en yngre kvinnas kropp (typ som trädet i Pocahontas, fast med Pocahontas hotness) och av alla jag känner är hon den som har mest pondus – och skäl för det.

Hallå Liv! Var tionde sekund twittrar nån om din awesomeness. Varför har du inte själv skaffat Twitter? Är du ointresserad av folkets kärlek?

Jag har inte tid att twittra! Jag har knappast tid att sköta min personliga hygien. Men när jag blir pensionär ska jag både ha Twitter och en egen blogg som uppdateras flera gånger om dagen! Där ska jag klaga på mina krämpor och recensera kattmat.

Du pratar sällan själv om dina framgångar. Känner du aldrig för att skryta helt hämningslöst, eller peka fuck you och skrika: ”Käften, kretiner – jag är Liv Strömquist!”?

Nej, jag tycker det är lite töntigt att vara framgångsrik. Tyvärr! Kolla bara vilka som är framgångsrika i det här samhället.

Dessutom är jag lite rädd för att hålla på och ta framgång på för stort allvar, jag tycker man kan se på gamla mediamänniskor som blivit helt förstörda av att ha fått för mycket positiv uppmärksamhet. Tyvärr verkar framgång och uppmärksamhet inte alls ge nån grundtrygghet eller varaktig livsglädje, utan bara leda till att man blir en mer och mer grälsjuk bekräftelsehora, som upptas av känslor av att vara kränkt över olika saker, att inte bli omnämnd där, att inte få det och det stipendiet, bla bla. Det blir aldrig tillräckligt, och det känns som om många istället bara får större och större bekräftelsehål att fylla, ju mer uppmärksamhet de får. ”Varför skriver inte DN om mig?” ”Kulturetablissemanget förföljer mig!” Osv. Det är hemskt, för jag tror det är oundvikligt att bli sån, och vad som än händer, dessutom: om ens ”framgång” fortsätter, eller om den stannar av. Det finns liksom bara en väg att gå, och jag kan redan se tecken på det här hos mig själv, tyvärr, ha ha!

Din nästa bok, Ja till Liv, kommer att bestå av diverse kortare serier som du tecknat under de senaste åren. Berätta mer om den!

Konceptet till boken är tyvärr snott från dig, din serie Humorns ABC. Jag ber om ursäkt för det. Fast jag har gjort hela boken som en ABC-bok, och så är det en serie på varje bokstav. A är till exempel Arbetslinjen, D är David Hellenius, N är Nörd, I är Inkvotering osv. En hel del är publicerat innan, till exempel ingår båda mina kalendrar Tolv tröttsamma typer och Månadens manshora, men det är också mycket som är helt nygjort! Dessutom är hela boken i färg!

Många av dina serier sparkar, så att säga, åt ”rätt” håll. Får du ibland en impuls att teckna nåt riktigt vidrigt, nåt som skulle försätta dina trognaste fans i djup chock? (Eller har du redan nån gång anklagats för att vara t.ex. sexist/rasist/borgare, eller bara ha allmänt dålig människosyn, i och med nåt du tecknat eller sagt i radio? Vad i så fall?)

Nja, jag känner nog att… så länge världen, Newsmill och DN:s ledarsida ser ut som den gör, så finns det tillräckligt med saker som redan försätter människor med vettiga åsikter i djup chock varje dag. Men jag blir ändå anklagad för att ha dålig människosyn av radiolyssnare, till exempel för att jag kränkt sådanadär små barn som åldras i förtid så att de ser ut som små, små Nils Petter Sundgren. Framförallt om man skämtar om – eller bara nämner – handikappade brukar lyssnare bli väldigt arga.

Mediala och aktivistiska Malmökretsar kan vara som en sorts skyddad verkstad, där de flesta man möter åtminstone delar ens mest grundläggande politiska värderingar. Ibland förförs jag av det, och börja inbilla mig att min nära omgivning – där nästan alla är vänster och typ var femte röstar på Fi – är ett tvärsnitt av befolkningen, men i stora delar av landet röstar man ju hellre på Kalle Anka-partiet än på Feministiskt Initiativ. Brukar du tänka på om du talar till oss redan invigda eller om du, så att säga, försöker påverka opinionen? Hur mycket kontakt har du med ”Verklighetens folk”?

Jag träffar Verklighetens folk ibland, t ex i ingifta släktsammanhang. T ex var jag på ett barnkalas där det (bland de vuxna) avhandlades följande samtalsämnen 1) Varför får man inte säga ”negerboll”? 2) Varför får man inte säga ”neger”? 3) Vad tycker ni om negern i ”The Ark”?

Men sådana upplevelser gör inte att jag börjar brinna av entusiasm att påverka opinionen, det gör bara att jag vill lägga mig ner i fosterställning. Jag blir snarare triggad när jag hör någon som är sjukt insatt, smart och rolig, då blir jag inspirerad att höja ribban själv.

I dina serier ger du dig ofta på kulturyttringar och -ikoner som är rätt omhuldade av vänstern, eller åtminstone av kulturmänniskor. T.ex. Beatles, Dalai Lama och Cornelis. Är det roligare att trasha heliga kor än att smutskasta nåt som alla redan smutskastar (och som skulle kunna resultera i igenkännande från alla håll)? Skulle du kunna teckna en astaskig serie om typ... den älskade noshörningen Nelson, om du fann skäl för det?

Ja, absolut. Det är roligare att trasha någon som inte så ofta blir trashad. Det är ett val som görs snarare ur humorsynpunkt än vem som egentligen förtjänar det mest. Men det är också ett sätt att visa att t ex sexism och homofobi är djupt accepterat i vår kultur, så accepterat att man inte lyfter på ögonbrynen åt det. Och då vill jag bara visa att det är så, t ex genom att göra en serie om att Cornelis faktiskt begick ett hatbrott. Men det innebär såklart inte att han var en dålig artist.

Från det ena till det andra... Du är intresserad av astrologi, men hur mycket tror du egentligen på horoskop? Är Heikki Vesa din husgud? Drar du slutsatser om människor baserade på vilka stjärntecken de tillhör?

En period, typ hela år 2008, tolkade jag allt som hände utifrån folks stjärntecken, och pratade oavbrutet om astrologi. Men det flippade ur, jag började göra det med ironisk distans, men ganska snart tolkade jag allt som hände och alla nya bekantskaper utifrån deras stjärntecken, vilket element de tillhörde osv. Så jag var tvungen att sluta helt och hållet, så som alkisar måste göra. Jag kan inte hantera det. Jag har en fruktansvärd latent new-age tant inom mig som väntar på att blomma ut, jag vet att det kommer att hända, men jag försöker förhala det så länge det går. Exempelvis är jag också onormalt intresserad av pre-patriarkal gudinnedyrkan och makrobiotisk mat, men jag försöker begränsa det i möjligaste mån.

Av alliansledarna är en vädur (Jan), en vattuman (Göran) och två lejon (Maud + Fredrik). Vad säger det? Är de en match made in heaven? (Eller är Maud ett lejon för mycket, och måste därför bytas ut nu? Vilket stjärntecken borde ersätta henne efter avgången för att göra kvartetten komplett?)

OK, om jag då ska få ett tillfälligt återfall: Det påfallande här är att nästan alla är eld-tecken, (två lejon och en vädur), och det är ett typiskt passionerat, brinnande element – vilket är väldigt typiskt eftersom de allihop finner engagemang i de mest fåniga sammanhang – typ centerpartiet. Det krävs förmodligen ett eldtecken för att motivera sig. Göran Hägglund är undantaget, men eftersom Vattumannens element är luft, så fungerar det väldigt bra med eld. Så tyvärr är det här samarbetet väldigt fyllt av energi, och de fyra förstärker och eldar under varandra, ur en astrologisk synvinkel.

Typiskt för lejonet är ju att det älskar att bli beundrat och vara i centrum, vilket ju känns väldigt utmärkande för både Fredrik Reinfeldt och Maud. Intressant att Björklund är vädur, väduren är det första tecknet, vilket betyder att det är väldigt primitivt, det är ett slags rått, primitivt ur-tecken, sjukt företagsamt, men inte särskilt reflekterande. Universums Fred Flinta, typ.

Vattumannens typiska drag att det är en besserwisser, ”Jag vet”, vilket kanske förklarar varför Hägglund håller fast vid åsikter han bara delar med en handfull andra, men ändå inte låter sig påverkas.

Inget av dessa tecken är särskilt analytiskt, så de skulle kanske behöva en jungfru, för att analysera sin politik lite bättre. Men det skulle inte hjälpa, jag tror kosmos är maktlöst när det gäller att styra upp den här regeringen.

Du har pratat om en rolig TV-idé, den där du bor ihop med olika heteropar och uppmärksammar dem på vad de gör för fel i vardagen. Berätta mer om den!

Jag tänkte att man kunde göra en Du är vad du äter eller Supernannyn, fast istället för att handla om dåliga matvanor eller barnuppfostran så skulle det handla om folk som har problem med ojämställdhet i sina parförhållanden. Och så skulle, till exempel jag, bo hemma hos dom här heteroparen i en vecka och föra anteckningar över vem som diskar, vem som skämtar, vem som bantar, vem som tar ansvar, vem som lyssnar när den andra pratar osv. Och sen skulle jag ha en whiteboard, och åskådliggöra problemen i fina staplar, och styra upp läget helt enkelt! Produktionsbolag är välkomna att höra av sig för fler detaljer.

Slutligen: när du om några år ersätter Nordegren i P1 med programmet Strömquist i P1 – får jag vara din sidekick då?

SJÄLVKLART!

Yes! Tack för dina svar, kära Liv!

FEM INTERVJUER!

2011-07-10T10:00:00.001+02:00

Jag skulle kunna skryta ohämmat om hur många begåvade människor som finns i min (omedelbara och perifera) närhet, men istället tänkte jag slå två flugor i en smäll och låta några av dem själva komma till tals. Detta i s.k. intervjuform.

Nu i veckan kommer bloggen alltså fyllas av exklusiva intervjuer med olika kollegor/vänner jag tycker mycket om. Den gemensamma nämnaren är att alla är humorister av olika slag, samt awesome.

Ni kommer bland annat att bjudas på följande:

SARA HANSSON beskriver nackdelarna med att ha ett exceptionellt gott minne.

JONATAN UNGE jämför sin judendom med ett lajv.

PONTUS LUNDKVIST bjuckar på strategier för hur man läser Aftonbladet-kommentarer utan att ta skada av det.

LIV STRÖMQUIST gör en astrologisk analys av Alliansen.

Och JOSEFIN JOHANSSON pratar om... Josefin Johansson.

Första intervjun dyker upp imorgon bitti. Puss!

Fem ur Det Vita Blocket V (fredag)

2011-07-08T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket V (torsdag)

2011-07-07T06:00:00.001+02:00

Fem ur Det Vita Blocket V (onsdag)

2011-07-06T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket V (tisdag)

2011-07-05T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket V (måndag)

2011-07-04T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket V

2011-07-03T18:58:00.002+02:00

Ja, jag vet att jag sa att ni skulle få något ambitiöst den här gången, men det dröjer en vecka till. Till dess får ni hålla till godo med ännu en titt i Det Vita Blocket.

Fem djur som säger snälla saker II (fredag)

2011-07-01T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker II (torsdag)

2011-06-30T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker II (onsdag)

2011-06-29T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker II (tisdag)

2011-06-28T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker II (måndag)

2011-06-27T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker II

2011-06-26T06:00:00.000+02:00

Äh, vi fortsätter en vecka till. Nästa gång ska ni dock kompenseras för min slöhet med ett ytterst ambitiöst projekt...

Fem djur som säger snälla saker (fredag)

2011-06-24T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker (torsdag)

2011-06-23T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker (onsdag)

2011-06-22T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker (tisdag)

2011-06-21T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker (måndag)

2011-06-20T06:00:00.000+02:00

Fem djur som säger snälla saker

2011-06-19T23:57:00.002+02:00

Ibland när jag vill komma igång med tecknandet ritar jag djur som säger snälla saker. Några av dem ska ni få stifta bekantskap med nästa vecka. Pöss!

Fem ur Det Vita Blocket IV (fredag)

2011-05-13T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket IV (torsdag)

2011-05-12T06:00:00.001+02:00

Fem ur Det Vita Blocket IV (onsdag)

2011-05-11T06:00:00.001+02:00

Fem ur Det Vita Blocket IV (tisdag)

2011-05-10T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket IV (måndag)

2011-05-09T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket IV

2011-05-08T12:00:00.000+02:00

När ni trodde att Det Vita Blockets tid var förbi, så kommer plötsligt en vecka till. Och den här gången är t.o.m. alla bilder tidigare opublicerade.

Pudelmänniskor i tryck!

2011-05-07T06:00:00.005+02:00

Idag (lördag) och imorgon (söndag) sitter jag på Kulturhuset i Stockholm och säljer/signerar Fulheten och Mig blir du snart kär i, men också mina sprillans nya pudelaffischer!

De finns i två olika utföranden...

(Klicka på bilden för att se den större)

... mäter cirka 31 x 45 centimeter och säljes för 60 kronor styck. Man kan t.ex. ge bort dem till en kompis eller hänga dem på väggen.

Så, sväng förbi Kulturhuset och införskaffa en affisch, vetja. OCH! Glöm för allt i världen inte att också köpa Sara Hanssons nya bok, Vi håller på med en viktig grej!! (Eftersom det här inlägget är förhandsförfattat har jag i skrivande stund inte läst VHPMEVG, men jag kan inte tänka mig annat än att den är helt jävla fantastisk!)

Puss och kram, hörs imorgon!

Fem pudelmänniskor (fredag)

2011-05-06T06:00:00.000+02:00

Fem pudelmänniskor (torsdag)

2011-05-05T06:00:00.000+02:00

Fem pudelmänniskor (onsdag)

2011-05-04T06:00:00.000+02:00

Fem pudelmänniskor (tisdag)

2011-05-03T06:00:00.000+02:00

Fem pudelmänniskor (måndag)

2011-05-02T06:00:00.001+02:00

Fem pudelmänniskor

2011-05-01T13:10:00.005+02:00

De senaste veckorna har jag utvecklat en enorm fascination för pudlar. Det är något med att de är tuffa och lite löjliga på samma gång, och att de är djur men ändå känns så artificiella.

Hur som helst - som en direkt konsekvens av min fascination har jag nu börjat rita pudelrelaterade saker mest hela tiden. Så, nästa vecka får ni fem söta pudelmänniskor att titta på. Puss!

PS: I bästa fall kommer jag även att ha ett vackert pudeltryck färdigt till seriemässan Small Press Expo, som hålls på Kulturhuset i Stockholm, fredag till söndag.
PS2: Den som gillar pudlar i kombination med konst(igheter) bör fördjupa sig i fenomenet poodle art.

Fem ur Det Vita Blocket III (fredag)

2011-04-22T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket III (torsdag)

2011-04-21T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket III (onsdag)

2011-04-20T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket III (tisdag)

2011-04-19T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket III (måndag)

2011-04-18T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket III

2011-04-17T06:00:00.000+02:00

Ni har kanske tröttnat vid det här laget, men det har inte jag. Så - här kommer ytterligare fem bilder från Det Vita Blocket.

Fem ur Det Vita Blocket II (fredag)

2011-04-15T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket II (torsdag)

2011-04-14T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket II (onsdag)

2011-04-13T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket II (tisdag)

2011-04-12T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket II (måndag)

2011-04-11T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket II

2011-04-10T17:08:00.000+02:00

Japp, Det Vita Blocket får fortsätta en vecka till.

Fem ur Det Vita Blocket (fredag)

2011-04-08T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket (torsdag)

2011-04-07T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket (onsdag)

2011-04-06T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket (tisdag)

2011-04-05T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket (måndag)

2011-04-04T06:00:00.000+02:00

Fem ur Det Vita Blocket

2011-04-03T16:09:00.003+02:00

Jag har ett block som är vitt. I det ritar jag och gör collage.

Kommande vecka (v 14) lägger jag upp fem av de bästa/finaste bilderna från Det Vita Blocket.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för uteblivet bloggande de senaste månaderna. Jag har varit upptagen med det här och det här.

Dessutom vill jag passa på att puffa för en bok jag varit med om att skapa. Rikets sal heter den, och vi som står bakom är ett humorkollektiv med samma namn. Boken är (över)fylld av skojerier om t.ex. kentaurer, kuvösbarn och Kristan Luuk. Men också saker som inte börjar på K, såklart. Här kan den beställas.

En liten hälsning

2010-12-20T06:00:00.000+01:00

Kom på signering!

2010-12-19T06:00:00.002+01:00

Idag, klockan 14 och några timmar framåt, kommer jag och mina tecknarkollegor Liv Strömquist och Sara Granér att sitta på Hallongrottan i Stockholm och signera våra böcker. Så, har du julklappsinköp kvar att bocka av - sväng förbi och införskaffa lite signerade seriealbum!

PS: Vid 16-snåret kommer vi även att ha ett panelsamtal om serier med Bitte Andersson, för den som gillar att lyssna på sånt.

PS2: Det kommer finnas glögg och pepparkakor.

Fem missbildade kentaurer (fredag)

2010-12-17T06:00:00.000+01:00

Fem missbildade kentaurer (torsdag)

2010-12-16T06:00:00.000+01:00

Fem missbildade kentaurer (onsdag)

2010-12-15T06:00:00.000+01:00

Fem missbildade kentaurer (tisdag)

2010-12-14T06:00:00.000+01:00

Fem missbildade kentaurer (måndag)

2010-12-13T06:00:00.000+01:00

Fem missbildade kentaurer

2010-12-12T06:00:00.002+01:00

För den som missat det bloggar jag med jämna mellanrum för humorsidan riketssal.se. Och för den som missat ännu mer kan jag avslöja att sidan nu håller på att bli en bok (som kommer ut i vår).

Till denna bok har jag bland mycket annat tecknat ett gäng missbildade kentaurer. Fem av dem ska ni få tjuvkika på. Pussepuss!

Fem enrutingar VI (fredag)

2010-12-10T06:00:00.000+01:00

Fem enrutingar VI (torsdag)

2010-12-09T06:00:00.000+01:00